Har just gjort värsta svåra verbprovet till min IVIK-grupp. För visst är det så att vi lärare valt att bli just lärare för att kunna vara riktigt eleka mot elever och sätta dig dem. Eller?
I Lärarnas tidning finns en krönika av Ann-Marie Körling där hon funderar kring elevers syn på sin egen insats. En elev lämnar in ett arbete och säger samtidigt "Här är mitt djävla skitarbete". Eleven får göra om, inte uppgiften men inlämningsrepliken, tills den slutligen blir "Här är mitt arbete".
Så alltså har vi lärare som gör hemska uppgifter och prov för att sätta dit elever och elever som lämnar in skitarbeten. Ja, så kan det kännas ibland. Det är som om eleverna måste vaccinera sig genom att dels skylla på uppgiften och sedan själv hinna säga att det är ett skitarbete, istället för att behöva höra det från läraren först.
Jag håller med Körling om att det fokuseras allt för mycket på det eleverna inte kan. Jag skyller det lite på IUP. I en individuell utvecklingsplan lägg fokus på det som ska utvecklas och då blir det inte sällan en uppradning av elevens brister. Där måste vi tänka om!
Jag brukar vara noga med att börja med det positiva, något som gav mig smeknamnet "men-fröken" av en klass rätt fyndiga nior. "Ja, ja vi vet att vi är bra, men snart säger du men och berättar om allt vi ska ändra", sa de och flinade.
Kanske lyssnar eleverna trots allt bara på det negativa. Så kan det säkert bli, men jag tycker ändå att det är viktigt att få fram det positiva först trots allt. Samtidigt får man inte flumma bort det som faktiskt måste utvecklas, som herr Björklund säkert skulle vara snabb att påpeka. Det är ju inte bra om eleven bara hör det positiva heller. Raka rör, visst jag håller med, men jag tycker faktiskt att lagom alltid är bäst!
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
