Om genuspedagogik

För ett tag sedan fick jag frågan hur jag arbetar med genus i skolan och min första spontana tanke var "oj, det gör jag nog inte". Ju mer jag tänkte på det kom jag dock fram till att jag faktiskt gör det hela tiden. Det handlar inte bara om ett arbetssätt utan om ett synsätt. Man behöver ta på "genusglasögonen" och ha genusperspektivet i bakhuvudet hela tiden.

Mina genusglasögon har varit på ett tag. Under gymnasiet började jag fundera på varför tjejer och killar behandlades så olika. Jag började ta mer och mer plats och var nog väldigt rabiat. Under mina år på universitetet började jag mer och mer skriva om genusrealterade frågor, men det var inte förrän jag läste historia som jag verkligen satte mig in i frågan när jag läste Hirdman och analyserade läseböckers könsroller. För att räknas som genuspedagog i "min" kommun behöver man ha läst en 7,5 poängs universitetskurs, men sedan behövs en hel del fortbildning på egen hand och självklart ett stort intresse. Hittills har vi varit två på skolan, nu examineras två till om någon vecka. Könsfördelningen? Tre kvinnor och en man. I hela kommunen ligger det snarare på 95% kvinnor och 5% män.

Killar och tjejer behandlas olika i skolan. Det ställs olika krav på dem och de gör olika resultat. De är bra på olika saker och deras kunskaper värderas olika. Spelar det någon roll? Ja det tycker jag eftersom könsrollerna begränsar oss. Konkret i klassrummet handlar det till exempel om taltid. Ofta får killarna mycket mer utrymme och uppmärksamhet, men deras namn används ofta i samband med negativ respons. När lärare och elever uppfattar att taltiden fördelas jämt är det snarare 70-30 till killarnas fördel. Fundera på hur du gör för att fördela ordet jämt. Jag försöker skriva talarlistor så att jag efter lektionerna kan gå tillbaka och se vilka som fick ordet.. Är jag rktigt ambitiös antecknar jag vilka som tar ordet utan att de egentligen fått det, de som pratar rakt ut utan att räcka upp handen. Det är ofta killar som gör så, men i det fallet är jag ganska manlig själv. Ofta gäller det att avbryta för att få ordet bland lärare…

När jag arbetade på högstadiet märkte jag ofta att många killar helt sonika gick fram till mig och drog mig i armen för att få hjälp. Tyvärr fungerade det ganska ofta. Det var liksom lugnast att hjälpa killarna, annars snackade de och störde de andra. Det hände ofta att jag avbröt mig när jag satt och hjälpte en tjej för at snabbt säga något till en kille som pratade rakt ut.

Det hände också allt för ofta att jag placerade stökiga killar bredvid tysta tjejer för att det skulle bli lugnt i klassrummet och när eleverna skulle arbeta i grupp spred jag ut de duktiga och de stökiga så att alla arbeten skulle bli hyfsade. Helt vansinnigt! Faktum är att alla elever presterar bättre om de delas in i jämbördiga grupper.

Ofta ställer vi för låga krav på de stökiga killarna. De slipper ta eget ansvar och ursäktas ofta, inte minst av sina föräldrar. Vi vet ju hur killar är -de måste få leka av sig. Flickorna som gör allt vi säger åt dem belönas kanske med höga betyg, men deras armbågar är inte vassa nog för at ta sig upp i toppen. Vem vinner egentligen på detta?

Kajsa Svaleryds bok Genuspedagogik har visserligen några år på nacken och handlar dessutom om förskolan, men innehåller ändå en hel del vettiga ögonöppnare. Det gäller att som lärare bli medveten om alla konstiga saker som vi gör utan att vi är medvetna om det.

Vill också tipsa om Genuspedagog.se där det finns en hel del tips. Jag återkommer med ett mer konkret inlägg senare!