Människa utan hund av Håkan Nesser är en berättelse om en familjs sönderfall snarare än en traditionell kriminalhistoria. Familjen Hermansson träffas för att fira att pappa Karl-Erik fyller 65 och äldsta dottern Ebba 45. Eftersom familjens svarta får, sonen Robert gjort bort sig i en dokusåpa och fått namnet Runk-Robert av pressen, bestämmer sig familjen för att ha fira med en liten familjetillställning istället för den stora fest som planerats.
Efter första kvällens middag försvinner Robert och dyker inte upp till festen. Ingen anmäler honom försvunnen då de tror att han håller sig undan frivilligt. Natten därpå försvinner också Ebbas favoritson Henrik och då blir det fart på det hela. Kriminalinspektör Gunnar Barbarotti ställer med glädje in julfirandet med ex-frun och tar på sig fallet.
Gunnar Barbarotti är en trevlig ny bekantskap. Hans känns äkta och ganska lagom. Inte för deppad, inte för alkoholiserad, inte för olycklig utan bara ganska vanlig och sympatisk. Nesser har jag inte läst på länge och hans språk är mycket bättre än jag minns det. Efter att ha lyssnat på ett sommarprogram för några år sedan där Nesser lät som en riktig gnällig gammal lärare (något jag har nog av i vardagen) slutade jag att läsa hans böcker. Barnsligt kanske, men sådan är jag. Nu kommer jag dock att läsa fler. Vill gärna återse Barbarotti!
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
