Jag hoppas på Roth

Lyrans resa har i oktober besökt Nordamerika. Jag har haft nöjet att läsa Envar Philip Roth som är en bok som berörde mig mycket. En bok om livet och om döden, den ständigt närvarande döden. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv. Ett liv som i slutet skrämmer honom.

Var det den nära förestående, sjunde operationen på lika många år som hade krossat hans självförtroende? Var det rädslan för att hans medvetande i allt högre grad skulle komma att domineras av medicinska tankar tills de trängde ut alla andra? Eller var det insikten om att det för varje sjukhusbesök, från det han var liten och fram till den kommande operationen, hade blivit allt tommare runt hans sjukhussäng, och att den armé som slutit upp i början hade krympt till ingen alls? Eller var det bara en förvarning om den hjälplöshet som skulle komma?

Meningar som fyller en halv sida, flera sidor med frågor, anaforer och många tankar. Roths sätt att skriva tilltalar mig. Det är ett böljande språk som ibland är svårt att följa. Man kan inte skumma då varje ord är viktigt, brister uppmärksamheten har Roth vänt historien i en annan riktning. Därmed inte sagt att det är ett komplicerat språk, men det kräver full uppmärksamhet.

Envar är en riktigt bra bok. Huvudpersonen är inte alltid sympatisk, men ärlig och jag tycker om att ta del av hans historia. Beskrivningen av åldrandet är riktigt bra. Om Nobelpriset någon gång går till en amerikansk man kan det inte bli någon annan än Philip Roth. Nästa bok blir Konspirationen mot Amerika som jag nu lånat på svenska. Jag gick tyvärr vilse i språket på engelska. Synd, då översättningen av Envar ibland störde  mig.

Envar

About these ads
Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag hoppas på Roth

  1. Fru E skriver:

    Philip Roth är en så’n där författare som jag varit nyfiken på att läsa länge, men så faller det på att jag tänker: Hur kul kan det egentligen vara att läsa om medelålders amerikanska (vita) män? Men det är alltså bra läsning?

    • Lilla O skriver:

      Medelålders vit man är det visserligen, men jag tyckte att det var ett riktigt ärligt porträtt. Han påminner lite om Oates i stilen tycker jag. Den är lättläst, så du lär inte bli sittande med den hur länge som helst. ;-)

  2. bai skriver:

    Eg liker også Roth og måten han skriv på. Og eg er veldig enig i det du skriv om denne boka. Eg likte også Hvermann, sjølv om hovudpersonen ikkje alltid var like sympatisk.

  3. Pingback: Jag hoppas på Roth « enligt O

  4. Pingback: Fascinerande konspirationsteori « enligt O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s