Jag har slutfört min egen lyrikutmaning för november och läst en bok var av de tre poeter jag valde ut. Första varvet klart alltså. Jag kommer dock läsa mer av Johannes Anyuru. Hans Omega är en liten samling dikter, många av dem väldigt sorgliga. De handlar om en död vän och om promenader på Hisingen. En lokal och personlig samling. En bok som väcker känslor och ger mersmak.
Det är svårt att ta ut en dikt eller en strof som beskriver Anyurus diktning. Det är en helhet. Ett högt tempo, vilket säkert har mycket med den ovanliga radbrytningen att göra. Meningarna börjar inte sällan mitt i raden och det känns som om man läser i cirklar. Känslan är svindlande.
Jag väljer att dela med mig av en av de inledande dikterna i Omega, som inte alls är ett exempel på denna udda radbrytning, men som är väldigt stämningsfull:
Linjerna i handflatorna
när man kupade dem
för att dricka
ur kranen
borta vid gympasalen:
fasetterna
i en kristall
Vad för sorts
varelse är människan
egentligen?
Nu väntar jag bara på att Städerna inuti Hall ska bli ledig på biblioteket. Kön är lång.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
LIVETS MENING
…
Dina kommentarer är obetalbara. Kan inte svara på just den här dock.
Se till att få tag på Städerna inuti Hall så fort du bara kan. Den är mastig, men väl värd besväret. Det var synd att han inte fick Augustpriset, även om jag inser att Steve Sem-Sandberg var en värdig vinnare.
Ska absolut läsa den! Och allt annat jag kan läsa av Anyuru som mycket väl kan bli en riktig favorit.