Jag tyckte om Vinterträdgården av Christine Falkenland. Huvudpersonen berörde mig, språket var vackert och de dikter som fanns insprängda i berättelsen var fantastiska.
Om honom är också fylld av mörker och smärta. Skillnaden är bara att orden inte talar till mig. De lyfter inte från sidan. De fyller mig inte med känslor. Jag skulle så gärna vilja tycka om Falkenlands dikter, men just den här samlingen är inte för mig.
Jag ger inte upp ännu. Kvartalet är långt och jag hinner med mer. Någon som har något tips på vad jag ska fortsätta med?
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Jag tycker väldigt mycket om Christine Falkenlands romaner och läste Vinterträdgården ganska nyligen. Hon har ett fantastiskt språk som gör berättelserna nästan magiska.
Däremot har jag inte läst hennes diktsamlingar. Dikter får det ofta att krypa i kroppen på mig eftersom jag känner att jag måste sitta still och tänka
Också jag har börjat läsa för lyrikutmaningen nu – har skrivit ett första inlägg.
Jag har blädderläst i CF: ”4 x Dikter” , den första delen ”Illusio”, oerhört suggestiva bilder men så mycket svärta att jag inte vet om jag orkar läsa den. Kanske den passar dig bättre? (19 kr på rean!)
Valde ”Om honom” för den verkade litet ljusare. Men vi får se vart det bär hän.