
I poesiromanen Människoätande människor i Märsta av Aase Berg möter vi de tre vännerna Tove, Klara och Britta som utgör den trekroppade monsterödlan. Det är Tove som berättar om sitt liv och sin rädsla för att bli vuxen och fastna på jobbajobbatåget. Istället lever de livet på ett ganska oskyldigt sätt:
ur ELFISKEN
Plösligt
slår gatan emot oss,
inte längre inomhus:
vi har runnit
genom de slitna väggarna
längs en flyktstråle
av solljus.
PÅ MÄNNISKOSPRÅK
Ja, just det:
På människospråk kallas det
att skolka.
Det här är en helt fantastisk liten bok. Underbart språk och en historia som rinner kvickt och lätt över sidorna. Det är okomplicerat och vackert, men samtidigt unikt och nyskapande. Jag tycker mycket om Tove och Aase Berg berättar hennes historia på ett levande sätt. Hennes möte med Leon, hennes tankar kring vänskap och hennes frustration då hennes föräldrar tjatar och bryr sig mer än hon önskar. Vi får följa henne under en intensiv period i livet då hon försöker komma på hur hon vill leva, vem hon vill älska, vem hon vill umgås med.
Och slutsatsen är följande:
Det är jag som bestämmer
över mitt liv.
Om det inte blir som jag vill
så ska jag vilja
att det blir
som det blir.
Vad som än händer.







Kul att du också tycker om den! Jag gillade också ELFISKEN!
Det var då sjutton vad jag läser positiva saker om den här! Snart går det ju inte att göra annat än att promenera raka vägen till bibblan och fiska fram lånekortet. Vilken läspepp!
Gör’t!
Det är verkligen en helt fantastisk bok. Uppfriskande liksom. Man blir helt kär i språket.
Absolut! Kär är ordet!
Har du fler timmar än mig på dygnet??
Du måste vara en snabbläsare av rang.
Trevlig läsfredag!
Kram
Idag blir det svenssonfredag de luxe, räkor, vitt vin, fredagsmys, På spåret och Skavlan. Antar att du sitter bänkad framför dansande Rabih! Ha en bra kväll!