Arbetslaget ska täcka när någon är sjuk. Så ser det ut där jag arbetar och säkert på många andra skolor.Visst funkar det en dag eller två, men sedan då? Vem gör jobbet när någon är sjuk? Är det värt att utnyttja den än så länge friska arbetskraften för att täcka upp för dem som är sjuka eller kanske hemma med sjuka barn?
Lägg till detta Alliansens sjuka regler där man inte får vara sjukskriven trots att man inte klarar av att arbeta. Under hösten har en kollega försökt ta sig tillbaka från en sjukskrivning. En sjukskrivning som inte är den första. Tydligen ska hon kunna arbeta bara för att 180 dagar har gått. Istället fick hon försöka trots att hon inte orkade och vi runt om fick täcka och sopa. Resultatet? Fler stressade personer.
Blir man verkligen friskare av att tvingas arbeta? Jag håller helt med Peter Ericsson om att det nya systemet utgår ifrån att de som är sjuka egentligen är lata. Rätt till rehabilitering är självklar, men hur får man bättre hälsa av att utförsäkras har jag svårt att förstå.
Varsla personal, dra ner på tjänster och utnyttja de friska till max. Inte direkt långsiktigt tänkande.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Pingback: Svar ges någon annan gång « Kent Persson (m) blogg
Pingback: (S)var om (s)katterna ges någon annan gång « Kent Persson (m) blogg
Det sorgligaste i allt det här är att så många (inte bara politiker) lever i föreställningen att alla sjuka och arbetslösa egentligen är lata och skulle kunna jobba bara de ville. Det känns inte så betryggande för framtiden direkt. Det är inte utan att man skanar det där klassika ordet från barndomen – solidaritet – någonstans i debatten…