Ann Jäderlund har nominerats till en massa priser för sin bok med den underbara titeln Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. En bok som ställer många frågor.
Konstiga. Dikterna är lite konstiga. Eller kanske svåra. Samtidigt vackra och annorlunda. För mig gällde det att släppa kravet på förståelse. Igen. Och istället fokusera på rytmen och känslan. Då börjar orden tala och när det sker kommer också förståelsen. Min förståelse som kanske inte är lik din.
Gråt inte sa min skugga. När vi gick förbi i skogen. Gråt inte som du känner. Nästan som en levande formel. Under skuggorna vita svall. Du är kanske också förlåten.•
Korta dikter. Nästan som strofer. Kanske blir flera strofer en dikt. Kanske inte. Det är många känslor, gråt och förtvivlan. Ibland nästan desperation. En hel del död. Det är svart, men inte utan hopp. Ibland finns solen och ljuset där. Det vimlar också av små djur och blommor. Jag tycker om känslorna Ann Jäderlunds dikter väcker i mig. Ibland har jag ingen aning om vad orden betyder, men jag vet att jag tycker om dem.
Lukten av gråtvatten. Ankor och vattenpupiller. Vem vill vara med nu? Och nu och nu och senare åter? Häng med den ödsliga armen. Häng med huvudet bakåt och gråt.•
Längre in i boken blir dikterna lite längre, men huvudparten är korta. Det är bra då jag inte tilltalas av de längre dikterna lika mycket som av de små ögonblicksstroferna.
Ofta experimenterar Jäderlund med typsnittet och det ger en ganska skön effekt. Lite mycket av det goda ibland, men en rätt kul idé. Lite svårläst blir konstigt nog de dikter med mellanrum mellan bokstäverna och en därmed en hel del luft riktigt svåra att läsa.
Nu kommer jag att dö tänkte jag. Men det hände ingenting. Jag överlevde. Det var kanske att de döda var några andra? [...]•
Vissa dikter har en titel, andra inte. Till mina favoriter hör Malignt jubel, Och socklarna? och dikten som inleds så här:
Men om jag fylls av mod. Om jag varje dag intalar mig själv att jag fylls av mod. [...]•
En ojämn samling dikter, men när det är bra är det verkligen bra. Då berör det. Då talar orden till mig och går rakt in i hjärtat. Hur talar man om det som egentligen inte går att tala om?
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Pingback: Tweets that mention Annorlunda och läsvärd | Lilla O -- Topsy.com
Din header är jättefin men jag saknar avdelningen ”hem” som du hade innan. Nu måste jag gå tillbaka till bloggadressen för att komma hem. Litet problem, men i alla fall.
Det är bara att klicka på Lilla O över headern!
Och nu finns en hem-knapp också! Blir kanske lättast så, tack för påminnelsen.
Jag försökte läsa den här diktsamlingen förut, men det var helt enkelt för svårläst. Sedan ogillade jag verkligen formatet på boken. Klumpigt värre.
Det märkligaste var dock att läsa tidningarnas totala hyllningar och min gissning är att det är på grund av att det är Ann Jäderlund som har skrivit denna. Ann Jäderlund är Ann Jäderlund är Ann Jäderlund och det ifrågasätter man inte. Men å andra sidan är hon också Ann Jäderlund.
Håller med om formatet, men inte om att dikterna skulle vara för svåra. Tror som jag skriver att det handlar mest om att släppa kravet på fullkomlig förståelse och bara dras med. Funkade för mig.