Är småbarnsföräldrar tråkiga?

Nu är jag den jävla småbarnsföräldern skriver Anna Hellsten i Sydsvenskan. Så känner jag ofta också. Jag ville verkligen inte bli någon tråkig, bajstjatande småbarnsförälder, men nu sitter jag här. Tråkig? Ja, kanske, men snarare trött. Jag gör det mesta som jag gjorde innan jag fick barn, men inte lika mycket. Det blir inte säsongskort på Ullevi, snarare en match eller två, inget dansande hela natten, snarare en helkväll med tjejkompisarna och en massa vin hemma eller på restaurang, inte en massa filmer på filmfestivalen, snarare en eller två, inte flera hundra lästa böcker om året, men kanske snart hundra i alla fall. Istället blir det kurragömma och tafatt i trädgården, Monsters.inc för tusende gången. Annorlunda är det helt klart och visst kan jag längta till tiden utan barn ibland. Det ska sägas att barn och bajs väldigt sällan är ett samtalsämne bland mina vänner. Möjligen svär vi en stund över alla snorkråkor och magsjukor, men sedan pratar vi om annat.

Jag känner också igen Anna när hon pratar om sin graviditet. Jag är inte en person som drömt om barn hela livet, absolut inte och första graviditeten ville jag helst prata om annat. Jag tyckte att det var fruktansvärt med alla som helt plötsligt tyckte att det var legitimt att ge mig råd om allt möjligt och omöjligt, många klev över alla gränser. Dessutom var det fritt fram att diskutera mitt utseende och min vikt. Jag vet att jag en gång fräste tillbaka till en kollega modell äldre att hon minsann såg ut att ha gått upp i vkt lite själv, när hon påpekade att min mage var ovanligt stor och dessutom oillade på den. Hallå där,  den personliga sfären existerar även för föräldrar.

Så, är familjelivet det enda möjliga livet? Nej, varför skulle det vara så? Jag har vänner både med och utan barn. De som inte har barn går inte heller ut varje kväll och dricker 21 vinflaskor som det står i krönikan. De jobbar istället. Jag försöker både jobba, ta hand om ungarna och göra något kul ibland. Det är bara det att dygnet bara har 24 timmar. Tyvärr.

Anna på NetWorking menar att hon känner sig ungefär som innan och jag stämmer in. Möjligen är jag lite mer cynisk, det är bättre att driva med sig själv än att någon annan gör det och definitivt bättre att skratta än att gråta.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s