Ett skri!

Ibland blir det lite för mycket att bo med tre grabbar. Det är aldrig tyst och drömmen om lugn och ro finns där ofta. Jag läser bokbloggar av personer utan barn och drömmer mig tillbaka till tiden då semester betydde minst en bok per dag. Så är det inte längre. Inte heller är det så att jag kan lämna ett städat hus och komma hem till ett hem som ser likadant ut. Det var det bästa med att bo själv.

Istället är det kaos och ett himla pusslande. Väldigt många konflikter uppstår som handlar just om hur pusslets alla bitar ska fogas samman. I boken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Titti Ernsjöö Rappe, som jag läser just nu, ägnas en hel del uppmärksamhet åt detta pussel. Vad är det egentligen som ska prioriteras bort? Måste man välja?

Författarna menar att jämställdhet är lösningen och visst håller jag med till viss del, men även om vi kommit ganska långt får vi ändå inte ihop det. Barn, heltidsjobb och hus äter upp all tid (och lite till). Egentid är viktigt och gemensam tid kanske ännu viktigare. Ju mindre tid som blir över desto gnälligare och gnabbigare blir det. I alla fall hos oss. Något som vi också göt allt för sällan är att umgås med vänner tillsammans. Ofta blir det att någon av oss sticker iväg och träffar kompisar, något som vi faktiskt är ganska bra på. Det är dock något annat att träffa vänner ihop. Att faktiskt få en chans att inse vilken trevlig person man faktiskt är gift med.

Ann Söderlund och hennes man blev särbos för att rädda förhållandet. Jag vet inte riktigt om det är en lösning som skulle passa oss. Jag kan drömma om att få rå mig själv i några dagar, men inte som en permanent lösning. Måste dock säga att jag beundrar paret Söderlund för att vågar pröva en mindre vanlig lösning.  

Jag tycker snarare att mycket tid ihop, som nu på sommaren, är det som får allt att bli bra. Ensamtiden är alltså inte lika viktig som gemenskapen, även om vi försöker ge varandra egen tid också. Frågan är hur man ska få den tiden över i vardagen? Vi testar en deltidsvariant i år. Jag är ledig en dag i höst, maken till våren. Det hjälper säkert barnen att få en lugn dag mitt i veckan, men jag är lite orolig för att jag inte ska kunna släppa jobbet. Något att arbeta på!

Jag läser vidare i Skriet från kärnfamiljen och kommer säkert med fler skri.

Det här inlägget postades i Familj, Genus och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s