Lite sommarjobb…

Kan inte ha läst senaste Skolvärlden så bra eftersom jag missat Filippa Manerheims krönika som är riktigt läsvärd. Inte bara för att vi har samma åsikter om Björklund, utan också för att han hon har rätt i att det är lite läskigt att det är en person som uttalar sig om och styr svensk skolpolitik. Jag blir också rädd av hans hjärntvätt av svenska folket där alla verkligen verkar tro att ordning och reda är det enda som hjälper mot alla hemska ligister i skolan.

”I ärlighetens namn är min motståndare faktiskt inte alls någon illasinnad elev, utan snarare den tanklösa ragnaröksprofetia som oavbrutet malts fram som ett mantra från Folkparti- och allianshåll.
Elevernas tidvis loja tonårsinställning till studier är ett fullkomligt hanterbart problem för mig, till skillnad från utbildningsministerns obegripliga kunskapsförakt. För av allt att döma är det fritt fram för honom som politiker att slinta med tungan vad gäller forskningsresultat, fuska med siffror, inte vilja ta till sig språkforskarnas eniga slutsatser om modersmålsundervisningens positiva effekter för all övrig språkinlärning. Och när han sedan litet nonchalant viftar bort ett nätupprop där tusentals lärare, professorer i pedagogik och psykologer varnar för de allt hårdare metoderna mot barn och unga, ja då är det faktiskt ganska svårt att ta alla hans kulsprutesmattrande medieutspel på allvar.”

Ord och inga visor, kunde inte skrivit det bättre själv. Det läskigaste är egentligen att Björklund inte verkar ha en aning om hur det ser ut i skolan. Han har inte heller någon pedagogisk utbildning så man kanske inte kan kräva för mycket, men det minsta man kan kräva är väl ändå att han som skolminister har i alla fall lite koll på verkligheten.

Som Mannerheim skriver måste vi lärare definiera skolan själva, inte låta någon annan göra det. Jag känner inte alls igen Björklunds bild av den misslyckade flumskolan med de våldsamma eleverna och då träffar jag kanske de mest utsatta på Individuella Programmet. Däremot är jag ganska säker på att hårdare tag inte alls skulle få dessa elever att varken må eller prestera bättre. De skulle snarare slå bakut ännu mer och kanske försvinna från skolan helt. Vi kör lovebombing istället. Löjligt mycket beröm och lika mycket kärlek och omtanke. Det funkar bättre än någon annan pedagogisk metod jag prövat.

Mer om min favorit Björklund här här och här. Bland annat…

Det här inlägget postades i Skolsnack och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s