Kan man tvinga fram läsglädje?

Läste just ett inlägg om läsning i skolan av Vixxtoria där hon ställer frågan om det är möjligt att läsa böcker i helklass utan att förstöra läsupplevelsen för eleverna och i förlängningen krossa deras läslust? Jag var en barnsligt envis elev själv och avskydde att läsa böcker som jag tvingades läsa. Både Strindberg och Lagerlöf fick vänta länge på att läsas igen då lärares påtvingande av Röda Rummet och Herr Arnes penningar gjorde att jag började avsky dessa giganter med passion.

Jag har goda erfarenheter av läsning med eleverna. När jag arbetade på högstadiet läste vi alltid en gemensam bok i varje årskurs. Inte Strindberg dock, utan Zeina och Nalle i år 7, Kort Kjol i år 8 och Ondskan eller En komikers uppväxt i år 9 (och jo Vixxtoria, den delades ut till alla för några år sedan). Ondskan är bra då den även finns i en lättläst version. Själv är jag inte överförtjust i boken, den är lite för mycket macho för min smak, men eleverna brukar gilla den och det är ändå en känd svensk bok. Vi brukar avsluta med en essäuppgift där eleverna får fundera kring vad ondska är tifrån några frågeställningar. Det brukar vara intressant läsning!

Jag tror att det är viktigt att läsa böcker med ”elevögon” och kanske testa den på några elever innan man kör en gemensam läsning. Ibland måste man chansa lite också. Andra gången jag läste En komikers uppväxt med en klass var jag lite orolig. Det var många i klassen som var läsovana, men de var väldigt motiverade och gillade utmaningar. De var hur nöjda som helst när de tagit sig igenom boken.  Fyra elever läste en lättläst Ondskan istället, men de övriga fixade Gardells bok som trots komplicerade partier berättar en historia som berör.

Nu på Individuella Programmet har jag inte vågat mig på någon gruppläsning. Istället har jag läst i par med enstaka elever. Vi har läst samma bok samtidigt och diskuterat den både under tiden och efteråt. Mycket lyckat. Jag har ofta låtit eleven välja och exempel på lästa böcker är Snabba Cash och Ego Girl, två böcker som definitivt breddade min läsning. I höst tänker jag dock försöka med någon gemensam bok i min IVIK-grupp. Problemet är bra att hitta en passande bok som kan tilltala alla, eller i alla fall de flesta. De flesta lättlästa böcker jag läst det senaste är väldigt grabbiga och det är lite synd. Finns det inga bra lättlästa böcker som passar båda könen? Måste det vara så könsstereotypt?

Det här med läsning är inte lätt, det gäller att tvinga lagom, utmana lagom och inte minst vara  lagom entusiastisk. Jag var allergisk mot överentusiastiska lärare när jag gick i skolan och ibland får jag dämpa mig lite för att inte bli som dem. Att ge boktips är dock inte fel. Ofta blir eleverna glada när jag kommer med en bok som jag läst och som jag tror passar dem. Det är inte detsamma som att de kommer att läsa den, men de kanske gör det en dag… Annars är det effektivt att läsa själv i klassrummet. Vi läser varje morgon och det är inte sällan som en elev vill ha min bok. Självklart lämnar jag över den halvlästa boken med glädje!

Så svaret på rubrikens fråga är att man inte kan tvinga fram läsglädje, men kanske lura fram den!

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker, Skolsnack och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Kan man tvinga fram läsglädje?

  1. Vixxtoria skriver:

    Det är väldigt spännande att läsa om hur du (och andra, som En bok om dagen, t ex) gör i era klassrum. Rapportera gärna mer!

    Annars finns det ju en clash här, i din beskrivning, tycker jag det verkar som. Du har själv blivit avskräckt från klassiker, därför att du tvingades läsa dem. Är det kanske där kärnproblemet finns, förresten? Tvånget? Jag gillar det ju inte alls själv (därav min ständiga motvilja att a) göra listor på sånt jag ska läsa, och b) delta i trevliga läsresor som Lyrans jorden runt, eller en helt normal läsecirkel).

    Å andra sidan har du blivit en medveten lärare som på allvar (och förhoppningsvis lyckosamt) angriper problemet med att väcka läslusten, och att diskutera litteratur. Jag tycker det låter heeeelt underbart att du överlämnar halvlästa böcker till dina elever. Jag blir alldeles tårögd!!!!

    Och trevligt att höra att jag inte var helt ute och cyklade vad gällde vlka gratisböcker som delats ut till eleverna 🙂 Jag visste förresten inte att det fanns en lättläst version av Ondskan (den är ju ganska lättläst i sig själv). Hur skiljer den sig från den andra versionen.

    • Lilla O skriver:

      Den lättlästa Ondskan är egentligen för kort, men den är bra för de elever som inte orkar läsa så mycket. Den påminner egentligen mer om filmen, berättelsen är förenklad och personerna värre. Det viktigaste finns dock med och alla kan delta i diskussionerna oavsett vilken version de läst.

      Jag tror som du att det handlar om tvång. Samtidigt kan man ju inte komma ifrån att skolan handlar mycket om tvång. Inga uppgifter gjorda betyder inga betyg och det är kanske inte så kul det heller.

  2. Vixxtoria skriver:

    Det är klart att det ska finnas tvång i skolan. Jag är ju universitetslärare, och jag kan lova dig att de studenter jag träffar tvingar jag så bra till allt möjligt. Annars får de inte godkänt 🙂 Min stora fördel är att de allra allra flesta söker sig till mitt ämne för att de är intresserade, vilket inte hindrar dem från att behöva lägga ner mycket arbete på att genomföra kursmomenten. I den senaste kursen jag höll i rangordnade en mycket erfaren student min kurs som en av de mest krävande han deltagit i. Elaka jag tycker förstås att det var det bästa betyg jag kunde få.

    Men frågan är om det där tvånget kan bli en liten trevlig honungsfälla? Det blir ju i längden trevligare både för studenter och lärare

  3. Lilla O skriver:

    Oj ännu en lärare. Verkar vara vanligaste bokbloggaryrket?!

    Mina elever har absolut inte valt, IV är ett icke-val vilket gör att förutsättningarna är lite tuffa ibland, me det är därför jag jobbar där! Det gäller att lura dem lite så att de inte förstår att de blir tvingade 😉

  4. Vixxtoria skriver:

    Jag brukar mest betrakta mig som forskare, men det är ju sant att jag också är lärare. Utan särskilt mycket pedagogisk utbildning, och jag undervisar ju inte heller om läsning (åtminstone inte i den betydelse som vi diskuterar här).

    Men lösningen är i de flesta fall att lura eleverna med elegans 🙂

  5. Lilla O skriver:

    Klart att forskningen är det viktiga! Det verkar vara tufft att hinna med både det och undervisning!

  6. Vixxtoria skriver:

    Jag gillar blandningen, när den blir balanserad. Eller när jag får den stora förmånen att undervisa om saker jag kan mycket om, och brinner för. Då blir det världens bästa korsbefruktning. Och så kan man forska på studenterna också hehe.

    Men sån tur har jag inte alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s