En välskriven historia

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen stod länge i bokhyllan utan att bli läst, men efter att den kommit med i Krimalfabetet ett flertal gånger var det helt klart dags. I boken varvas mördarens dagbok med berättelsen om polisens utredning. Ett väl använt grepp vid det här laget och precis som Johanna L på Bokhora så riktigt påpekade då hon skrev om den halvlästa Någon sorts frid , är det väldigt svårt att låta mördaren komma till tals på ett bra och annorlunda sätt. Det gäller att de avsnitten verkligen för historien framåt och bidrar till att vi som läsare får veta mer. Gerhardsen lyckas verkligen med detta. På många sätt påminner boken om en av mina favoritdeckare Sjöjungfrun sjöng sin sång av Val McDermid. Mördaren vi får följa är verkligen obehaglig och vi får veta precis vad som rör sig i personens hjärna. Flera personer mördas och vid första anblick verkar det inte finnas något samband mellan dem. Vi vet dock sambandet långt innan polisen gör det. Det förstör spänningen lite, men jag vill inte vara utan den information mördaren ger oss.

Det märks att detta är första delen i en serie då polisernas privatliv får kanske lite väl mycket utrymme. Nu när vi vet vilka de är hoppas jag att detta minskar och att fokus istället ligger på utredningsarbetet. Jag tycker om Christer Sjöberg och hans kollegor vid Hammarby polisstation, men riktigt så mycket plats vill jag inte att de tar.

Pepparkakshuset är bra och riktigt obehaglig. Vi får med en brutal tydlighet ta del av barns grymhet och vilka följder den kan få. Det är helt klart en läsvärd deckare och jag ser fram emot att läsa fler böcker i Hammarbyserien. Det enda jag inte förstod är varför boken heter Pepparkakshuset. Någon som läst boken lite bättre och/eller kanske är lite smartare än jag som har en teori?

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till En välskriven historia

  1. Maria skriver:

    Jag ställde mig också lite frågande till titeln på boken, eftersom ett pepparkakshus aldrig nämns i boken. Har inte riktigt förstått sambandet.
    Jag håller med dig till punkt och pricka när det gäller denna bok. Det är en mycket lovande början – och jag var också lite irriterad över att polisernas privatliv fick så mycket utrymme. Men boken tar verkligen upp en viktig fråga: Vad händer egentligen med dem som blir mobbade och vad får det för effekter? Detta känns som en viktig bok i debatten och det är väldigt modigt att ha det som tema i en deckare.
    Jag ser fram emot att läsa uppföljaren ”Mamma, pappa, barn”.

  2. Fru E skriver:

    Hej!
    Har funderat på samma sak och har inte heller fattat kopplingen till pepparkakshus. Jag har lyssnat på båda böckerna till och från jobbet. Mamma, pappa, barn var ännu bättre så du har något att se fram emot.

  3. Lilla O skriver:

    Låter bra att nästa bok också är bra!

  4. Ping: En välskriven historia « enligt O

  5. Ping: En riktig bladvändare « enligt O

  6. Ping: Imponerande Gerhardsen « enligt O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s