En icke-auktoritär auktoritet

Hittade via Flumpebloggen ett inlägg hos Magistern som han kallar De tusen knuffarnas pedagogik som kort går ut på att alltid ge eleverna en knuff i rätt riktning. Att inte ge dem en chans att sitta av tiden utan helt enkelt lägga näsan i blöt:

”Många problem kan desarmeras genom att läraren helt enkelt lägger näsan i blöt. Det är inte särskilt kul att diskutera vad som hände under helgen om läraren står bredvid och själv kommenterar. Att skriva SMS blir pinsamt om läraren ser över axeln på eleven och kommenterar vad som skrivs eller föreslår att man ska skriva någonting om den elaka läraren och vad han gör med elever som inte koncentrerar sig på sina uppgifter. Jag vill inte beslagta telefoner eller brotta ner stökiga elever, men det betyder inte att jag accepterar eller tillåter störande beteenden. Däremot kan jag flytta på elever, höja rösten och sätta mig ner och samtala med dem.”

Jag håller helt med Magistern. Jag accepterar inte stök i klassrummet. Inte heller mobiltelefoner eller annat som stör. Hur når man då detta utan att beslagta mobiler, stänga av elever eller hota med kvarsittning som Björklund föreslår? Faktum är att jag bokstavligen pekar med hela handen ibland. Det händer också att jag höjer rösten, men det är sällan. Istället tror jag att det handlar om respekt och intresse. Det är inte kul att förstöra i klassrummet hos en lärare som man respekterar.

Jag arbetar med de elever som tidigare varit riktigt stökiga. I stora klasser har de inte kunnat ta någon annan identitet än bråkstakens. Då jag arbetat på grundskolan i många år vet jag hur svårt det är att hinna med alla i de både stora och heterogena klasser som finns idag. Nu är inte våra grupper homogena bara för att eleverna är obehöriga, riktigt så enkelt är det inte, men det de har gemensamt är att de har fått en ny chans i en ny miljö. Majoriteten tar den. När de väl har bestämt sig för att kämpa har vi resurserna att stötta dem.

Vad gör jag då för att nå ordning och reda utan att vara auktoritär? Mycket handlar det om att lägga över ansvaret på eleverna. Inte skuldbelägga, men få dem att förstå att de måste kämpa för att nå sina mål. Det kan få hur mycket hjälp och stöd som helst, men jobbet måste de göra själva. För att fixa detta måste de få hjälp att identifiera ett tydligt mål och ett antal delmål på vägen dit. De måste också få hjälp att se sina starka sidor och det de är bra på.

Precis som Magistern skriver handlar det om tusen knuffar och om tusen möten. Att bli sedd om och om igen. Att känna att det finns någon som bryr sig, ett sammanhang, någon som saknar en om man inte kommer till skolan. Ordning och reda är en förutsättning för en bra inlärningsmiljö, men det går inte att skrämma eleverna till kunskap.

Det här inlägget postades i Skolsnack och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s