Nobelalfabetet I

i

Nobelalfabetet går vidare med bokstaven I.

Av en tidigare nobelpristagare, nämligen Samuel Beckett, väljer jag en bok på  I I väntan på Godot som jag tycker är helt fantastisk. Den bästa pjäs som skrivit om absolut ingenting och samtidigt om allt möjligt viktigt.

”’Beckett har lyckats med en teoretisk omöjlighet, skriva ett stycke där inget händer, ändå sitter publiken klistrad vid sina stolar. Dessutom, eftersom andra akten nästan är en repris av den första, har han lyckats skrivit en pjäs där inget händer, två gånger’, skrev teaterkritikern Vivian Mercier på 50-talet då pjäsen var ny och väckte enorm uppmärksamhet. Man letade frenetiskt efter tolkningar och nycklar.”

Hade gärna sett den här versionen.

Från en artikel i DN hämtar jag följande citat: 

”Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus är två figurer i svarta hattar och rockar, slitna versioner av den västerländska mannens uniform under de senaste hundra åren. De är lika och ändå inte, har en tydlig skillnad i temperament och hållning. Vladimir förefaller mer förnuftig, Estragon är mer känslosam och visar sitt beroende öppet. De livnär sig på morötter, rovor och rädisor. Estragon äter inte rädisorna om de är svarta, han vill ha sina rädisor skära.

Så gör Pozzo med sin piska och Lucky som han håller i ett rep om halsen entré. En herre och hans slav som också är beroende av varandra, som hämtade från en annan pjäs.

Peter Andersson/Pozzo säger att vilka de är och varifrån de kommer är en aspekt man inte kan lägga på en sådan här pjäs. Det är bara att utgå från texten och se vad man kan göra med den.

Den femte rollen, pojken, spelas av den äldste i Thommy Berggrens laguppställning från tidigare pjäser – Ingvar Hirdwall – en av grabbarna.”

Beckett föddes 13 april 1906 utanför Dublin och dog 22 december 1989 i Paris. I väntan på Godot skrevs på franska och heter i original En attendant Godot. Den utkom 1952. Beckett fick nobelpriset 1969, men reste aldrig till Stockholm för att ta emot det. Ett diplom fick han dock, med en fin motivering.

För att hitta en författare som jag gärna ser som pristagare använder jag mig av ”förnamnsregeln” och lägger min röst  på Ian McEwan. Visserligen har jag bara läst två böcker av honom Lördag och On Chesil Beach, men jag gillar honom skarpt. Han har ett fantastiskt, målande språk och likt James Joyce beskriver han detaljer på ett helt fantastiskt sätt. Action är det knappast frågan om, tvärtom är böckerna väldigt långsamma. De böcker jag läst spänner över väldigt korta tidsperioder. Lördag handlar bara om en dag, lördagen den 15 februari 2003.

Min motivering blir:

”För att han med hjälp av detaljer och precision beskriver det allmänmänskliga och universala”

Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s