Funderingar en söndag

Sitter och tittar på reprisen av Skavlan och slås igen av hur bra samtal det blir i programmet.  En hobby jag har är att döma folk efter några sekunder. Totalt ovetenskapligt alltså. Anders Borg till exempel skulle jag inte vilja träffa. Han verkar mer än lovligt överlägsen och min första impuls är att jag vill slå honom. Nu hade jag inte gjort det, jag brukar inte slåss, men att han irriterar mig har ingenting med hans politik att göra utan om sättet han säger saker på, han skrattar åt sina egna skämt innan han ens talat färdigt. Dessutom skryter han om att han bor i en studentlägenhet. Är det inte lika ont om studentbostäder i Stockholm som i Göteborg? Finns det ingen student som behöver rummet bättre? Är det verkligen något att skryta om i ett desperat försök att verka folklig?

Intressantare var det att lyssna på Johan Norberg som talade om lycka. Viktigast är generna och de relationer man har med sina föräldrar. Tala om krav på oss föräldrar. Tror dock att Norberg har rätt i att det handlar mest om hur man tacklar livet snarare än hur bra man egentligen har det. Fokus helt enkelt.

”Vi är nöjdare än vi tror, men vi verkar hela tiden upptagna av problem. Förmodligen har det en evolutionär förklaring. Det var inte de nöjda som överlevde, utan de som ständigt, oroligt och stressat, spanade mot horisonten.”

Slås förresten igen av hur bra Michael Jackson är. Har aldrig lyssnat så mycket på honom, men bra är han. Tragisk, men bra. Kanske ska jag ta och se filmen?

Homosexualitet var också ett tema. Eller kanske mer homofobi som för mig är totalt obegripligt. Hur farligt kan det egentligen vara att någon är homosexuell? På vilket sätt kan det vara ett hot? Så farlig verkar väl knappast Peter Jöback, eller? Jag brukar säga till mina små homofobiska elever (som brukar växa ur sin fördomsfullhet) att de överskattar sin egen oemotståndlighet om de går omkring och är rädda för att Göteborgs alla homosexuella skulle vilja hoppa på just dem. Då brukar de skratta lite och kanske inser de någonstans det orimliga i det antagandet.

Inget ont om Jöback alltså, förutom att han verkligen misshandlade fantastiska Somebody av Depeche Mode. Jag vande mig, men i inledningen rös jag. Av obehag. Illa.

I dagens DN finns en intressant artikel om livet efter Nobelpriset. För vissa pristagare går det bra, men för andra blir det en dödskyss. Prestationsångest gör att det inte går att fortsätta prestera. Doris Lessing kallade till exempel priset för ”en djävla katastrof”. Skön tant.

”Litteraturpriset innebär mycket glamour. Men det har också bördan av att vara något av en dödskyss. Många författare uppfattar det som en kröning av ett livsverk och att inget man gör därefter blir lika bra.”

Tänkte Englund på detta då han avslöjade pristagaren i torsdags? Englund verkar också vara en sympatisk figur förresten som även han tycks ha drabbats negativt av Noelpriset då han numera titulerar sig före detta historiker.

Det här inlägget postades i Funderingar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s