I går var det elva år sedan Backabranden. 400 ungdomar hade trängt ihop sig i en festlokal för 150. Det började brinna och 63 ungdomar dog. Nu öppnas den renoverade lokalen och offren hedras. Titta på bilder om branden här.
Vid tiden för branden gjorde jag min slutpraktik på en skola i en stadsdel i princip utan invandrare. Branden uppmärksammades självklart, men ingen var direkt berörd. Endast ett par elever kände någon som varit där. De tyckte självklart att det var hemskt men ingen hade förlorat någon närstående.
Vid ettårsdagen för branden arbetade jag på en skola där flera elever omkommit i branden. Många elever hade mist syskon, kusiner och vänner. Ett stort antal elever hade dessutom varit på plats. Jag minns främst en kille som förlorat många vänner. Han hade gått ut för att äta på McDonalds när branden bröt ut. Många vänner fanns kvar i lokalen. Jag har sällan upplevt en sådan sorg som den här dagen. Trots att det är tio år sedan blir jag fortfarande tårögd när jag tänker på det. Även på tvåårsdagen uppmärksammades branden. Jag arbetade då på en annan skola på Hisingen och även här hade eleverna mist både vänner och släktingar.
Förra året var det tio år sedan branden och då var det få elever som kom ihåg den. De var sex eller sju år när det hände och självklart var de inte berörda av händelsen. Kanske är det därför det har börjat brinna igen. Flera år var det otänkbart att lunta i skolor, minnet av den stora branden var för levande. Läs texter från tioårsdagen här.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 