Genuspedagogik

Christermagister har skrivit två läsvärda inlägg om kompensation och genuspedagogik. Så fort något handlar om genus brukar många känna sig hotade, rädda, arga. Jag förstår inte det farliga, men så är jag också en av de hemska genuspedagogerna.

Jag tolkar mitt uppdrag på följande sätt:

Främst arbetar jag och min kollega med personalen för att vi alla ska bli medvetna om vilka signaler vi som lärare sänder ut och vilka krav vi ställer på elever utifrån kön. Läs gärna boken Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd som visserligen handlar om förskolan, men som jag ändå är väldigt talande.

När det gäller undervisning är det viktigt att variera t.ex. texter så att eleverna får både manliga och kvinnliga förebilder.

När det gäller eleverna handlar det mest om att våga vara sig själv oavsett kön. Att inte hindras av de strukturer som finns.

Tycker alltså inte att det ska handla om att göra pojkar till flickor eller att bara uppmuntra tjejer, men sen är jag ingen lihetsfeminist heller.

Däremot håller jag definitivt med Tanja Bergkvist som kommenterat Christers inlägg: man får aldrig skylla på systemet och strukturer och se sig själv som ett offer som inte kan påverka sin verklighet.  Offerrollen är definitivt inget av sträva efter, varken för tjejer eller killar. Den är dock enkel att ta till, tro mig jag vet. Det är synd om alla mina elever på Individuella Programmet, men att låta dem sitta och tycka synd om sig själva löser ingenting. Visst, de är invandrare, har ADHD, en morsa som dricker eller vad det nu må vara. Det är hemskt, men ingen annan kommer att göra deras liv bättre. Alternativen är två, ge upp eller kämpa. Det tycker även en genuspedagog. 😉 

Läs tidigare inlägg i ämnet här:

Om genuspedagogik

Genus lite mer konkret

Om genusdagis

Hur uppfostrar man en pojke?

Om att göra bra val här och här. Handlar inte om genus, men om offermentalitet.

Annonser
Det här inlägget postades i Skolsnack och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Genuspedagogik

  1. christermagister skriver:

    Jag har läst igenom dina inlägg och det glädjer mig att du inte tycks vara en av ”de hemska genuspedagogerna”. 🙂 Du verkar ju i grunden ha samma uppfattning som jag; att vi pedagoger behöver bli medvetna om vilka signaler vi skickar ut och hur verksamheten vi bedriver påverkar olika personer.

    Det som gör att många (antagligen pojkar/killar/män) känner sig hotade, rädda och arga av genusarbete är väl att det alltför ofta i praktiken går ut på att ”hämma killarna”. Man säger åt killarna att vara tystare i stället för att uppmuntra tjejerna att ta för sig på samma villkor och i sina försök att stärka tjejerna förändrar man verksamheten så att den passar killarna ännu sämre än från början. Arbetet är ofta koncentrerat på att förändra killarna, att låta dem hitta sina ”kvinnliga sidor”, i stället för att låta tjejerna testa sina ”manliga sidor”.

    Vi tycker väl inte att det största problemet i förskola/skola är att verksamheten är så manlig… Som Mats skriver i min blogg: ”Bilden av de stackars pojkarna som inte får utforska sina feminina sidor stämmer inte med mina erfarenheter.” Vi, eller i alla fall jag, tror att om verksamheten i stället var lite bättre anpassad efter pojkarna så skulle många av problemen aldrig uppstå. (Ett tillspetsat men konkret exempel är att högstadiekillarna brukar vara ganska besvärliga under Luciafirandet… Men är det så konstigt?)

    Du skriver: ”När det gäller eleverna handlar det mest om att våga vara sig själv oavsett kön. Att inte hindras av de strukturer som finns.”

    Jag tror ju att det är killarna som hämmas mest av skolans struktur och har störst problem med att kunna vara sig själva… Och det är väl här själva skon klämmer. Vi är många som helt enkelt tycker att majoriteten av genuspedagogerna arbetar utifrån fel utgångspunkt… Eller, kanske inte fel, men i alla fall utifrån bara en utgångspunkt; att det är flickorna som hämmas av skolans struktur.

    Ofta ser man siffror på hur mycket mer uppmärksamhet killarna får i skolan, men det är sällan man talar om hur mycket av den uppmärksamheten som är negativ (jag såg en undersökning där den negativa tiden var 80%). Missförstå mig inte nu, jag tycker också att det är viktigt att se till att man fördelar ordet och uppmärksamheten jämnare i skolan, men jag tycker att man även borde diskutera varför killarna får så mycket skäll. Finns det strukturella anledningar till det?

    • Lilla O skriver:

      Håller på att fila på ett inlägg om just detta, killarnas negativa uppmärksamhet och de olika krav som ställs på killar och tjejer. Enligt mig. Jag tror att vi har en ganska likartad uppfattning, det är bara att jag kallar mig genuspedagog…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s