Det är skillnad på hur flickor och pojkar presterar i skolan och på de resultat och betyg de når. Jag hävdar att det är viktigt med Genuspedagogik för att förändra de strukturer som finns i skolan, andra ryser av obehag bara de hör ordet genus.
Faktum kvarstår dock att kön har betydelse för studieresultat och även bemötande. Egentligen är jag helt allergisk mot att generalisera och säga att alla inom ett kön skulle var lika. Självklart är det inte så. Men generaliseringar krävs ibland för tydligheten.
Jag läste mina första poäng i genuspedagogik när jag var föräldraledig med min äldste son. Jag hade lämnat en nia, den enda klass jag någonsin varit glad att slippa, där ett gäng fotbollskillar höll på att driva alla lärare, manliga som kvinnliga, till vansinne. Kursen var ett sätt för mig att försöka fundera över vad som egentligen gått fel. Därefter har jag försökt att bemöta mina elever annorlunda.
Pojkar är bråkiga och stökiga. De kan inte sitta still och de kan inte vara tysta och vänta på sin tur. Eller? Jag tror att vi är så inställda på att killar ska var på detta sätt att vi accepterar ett beteende som inte alls borde vara okej. De är ju killar och killar mognar lite senare. Inte kan vi väl ställa så höga krav på dem? Det är inte rimligt.
En sådan inställning gör mig minst sagt förbannad och jag tror inte att den är ovanlig. Istället för att hjälpa grabbarna att anpassa sig till den krav som ställs i skolan låter vi dem komma undan. Det är lugnast så. Istället för att låta dem vänta på sin tur hjälper vi dem så snabbt vi kan, före de tysta tjejerna. Det är lugnast så. Istället för att ställa helt rimliga krav på de små killarna låter vi dem vara alldeles vilsna och göra lite som de vill. Sedan när det helt enkelt inte passar längre och vi blir frustrerade över deras beteende och muttrar ”varför kan han aldrig sitta stilla och vara tyst?” skriker vi och gapar för att få killarna att tysta.
Totalt ologiskt om du frågar mig. Det är klart att den som inte vet vilka regler som gäller och som aldrig har fått ta ansvar inte vet hur man gör. Någon måste ställa krav på dem. Lärarna gör det sällan och inte föräldrarna heller. Jag har träffat så många föräldrar till pojkar som tycker så synd om sina barn. Han kan inte och han vill inte, ni får inte ställa höga krav på honom för det fixar han inte. På vilket sätt hjälper man sitt barn med den inställningen? Inte alls, snarare lär sig sonen att det inte är någon idé att han som är så kass försöker. Det är bättre att han satsar på att bli fotbollsproffs.
För att återgå till min nia som vi misslyckades kapitalt med. Det gjordes några riktigt stora fel. För det första tilläts föräldrar och elever tjata sig till en annan klassammanställning än den som lärare och skolledning satt ihop efter överlämningar. De tidigare lärarna betonade gång på gång vikten av att killarna fick en nystart och att gänget borde splittras. Vad hände? Skolledningen utan stake lät föräldrarna få som de ville och till slut satt vi med en klass som innehöll det forna killgänget plus ytterligare några av deras kompisar. Lyckat? Knappast. Varför inte? Det är väl kul att gå med sina kompisar? Nej, inte om inställningen är att skola går ut på studier. Här fick de istället chansen att leka sig igenom högstadiet och inställningen att det var mesigt och kasst att plugga spred sig snabbt.
Det andra riktigt stora felet vi lärare gjorde var att fokusera på killarnas negativa beteende och inte på det som faktiskt fungerade bra. Föräldrarna fick höra mycket negativt om sina söner, men sällan något positivt. Självklart blev vår relation inte bra. Vem orkar prata med en lärare som bara gnäller?
Där jag arbetar nu ringer vi alltid till föräldrarna innan något händer, bara för att prata och berömma deras barn. Det funkar. Beröm funkar alltid och det är så enkelt egentligen. Dessutom måste kraven som ställs på eleverna var tydliga. Varken killar eller tjejer mår bra av otydliga krav, eller ens av för låga krav. Till slut är de söndertjatade och söndergapade killarna så trötta på skolan att de inte gör något vettigt.
Så vad är det jag vill säga? Främst att det inte är synd om de små killarna. Att tycka synd om dem och att ställa lägre krav på dem än på tjejerna leder ingenstans. Mislyckandet blir en självuppfyllande profetia. Högre krav alltså, men inte Björklund-krav utan krav som bygger på lärarens övertygelse om att även killar kan lyckas i skolan. Sedan är skolan inte perfekt och många strukturer skulle behöva förändras, men det får bli ett annat inlägg.
Det finns universitetsutbildningar i genuspedagogik och även om du inte vill läsa kursen tycker jag att du ska ta dig en titt på litteraturlistan. Du behöver inte kalla det genuspedagogik om det gör dig nervös, kalla det vad du vill.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Återigen ett kanonbra inlägg. Har länge funderat på att gå någon kurs i Genuspedagogik men vill samtidigt börja arbeta ”på riktigt” och inte bara hoppa mellan vikariat. Ska studera sidan lite djupare och se om det går att kombinera.
Ja, det är bra, även om jag föredrar att använda ordet ”förväntningar” i stället för ”krav” (det blir mindre Björklundskt då… 😉 )
När du tar tag i strukturerna så hoppas jag att du funderar över om det är nödvändigt att sitta still och vänta på sin tur så ofta som man gör i skolan. Och hur alla verksamheter som går ut på att använda finmotoriken, sångrösten och sin verbala förmåga påverkar de små gossarnas känsla av samhörighet och värde…
Förväntningar, absolut. Håller helt med dig att det är väldigt mycket vänta på sin tur i skolan och tyvärr är det en ganska bra strategi att skrika högst, då får man hjälp snabbare. Miljön blir inte direkt lugn av den strategin.
Att sitta still behöver inte vara en nödvändighet. Prövade ett tag att den som behövde hjälp skrev sitt namn på tavlan och hade en massa informationsplanscher på väggarna som man kunde gå runt och läsa på när man väntade. Det funkade faktiskt okej. Ibland har jag kört den klassiska ”kom fram till katedern” men då får jag myror i brallan istället. För att jag ska trivas behöver det hända saker. Jag tyckte själv att det var riktigt tråkigt att sitta tyst och still i en hel lektion. Att dela in lektionen i olika arbetspass tror jag är bra för alla.
Jag är inte på högstadiet längre, utan möter 16-åringar som ofta misslyckats i skolan. De brukar njuta av den lugna miljön som det blir i våra små grupper. Antalet i gruppen tror jag är viktigt. Då kan man få lite mer direkt respons. Tills dess behöver vi definitivt se över både arbetssätt och krav. Man måste få ha lite kul i skolan också, leka lite, tävla lite, skoja lite. Även på gymnasiet. Memory med ord och bilder är mina elevers favorit just nu.
Hanna, man kan göra båda! Att studera medan man jobbar som lärare är oerhört stimulerande och faktiskt skitkul.
Lilla O, det är så oändligt viktigt det du säger, att framhålla det positiva kan ge enorma effekter. Jag pratade för inte jättemånga år sedan med en elev om hans uppförande i klassrummet. Han var på den tiden den sortens gosse som hade svårt att behålla fokus mer än fem minuter, som omedelbart hängde på om någon annan började stoja och så vidare. Samtalet ägde rum efter en ovanligt stökig lektion, många elever i klassen var trötta och det stimmades och stojades runt om i klassrummet. Men just denne elev hade den här lektionen valt att sätta sig långt fram i klassrummet och hade dessutom lyckats avhålla sig från att delta i stimmet. Jag började samtalet med att berömma honom för detta, och frågade om han visste vad det var som gjort att han kunna jobba så fokuserat just denna dag, när allt omkring varit kaos. Han bara tittade på mig en lång stund, och talade sedan om att det var första gången någon lärare bett honom stanna kvar efter en lektion för att ge honom beröm, och första gången någon bett honom fundera över vad som gjort att det gått så bra just den lektionen.
Behöver jag berätta fortsättningen? Nä, trodde inte det =)
Tror tyvärr att lärare allt för ofta kritiserar istället för att berömma. Antagligen för att det så ofta är kaos vilket gör vilken lärare som helst frustrerad. Tror det behövs lite fler genomtänkta och framför allt gemensamma strategier för att nå fler elever än vi gör idag.
Du talar (i inlägget) uteslutande om hur killarna måste anpassas/anpassa sig till skolans krav. Tänker du då att skolans krav är könsneutrala och att det är en slump att det råkade vara ett gäng killar som så att säga måste vallas in i fållan, eller kan det vara så att skolan är en huvudsakligen feminin arena (behärskad/styrd av övervägande kvinnor och kvinnliga värderingar) och den här ”anpassningen” egentligen är en femininisering (finns det ordet?) av killarna ifråga?
Det skulle också vara spännande att få veta om eleverna som behöver anpassas är jämnt fördelade mellan könen, eller om något kön är överrepresenterat.
Själv är jag, som du säkert förstår, skeptisk till det här… 😉
Jag skriver inte alls att killar måste anpassa sig, utan att vi runt dem både lärare och föräldrar behöver fundera över vad våra förväntningar och vårt bemötande gör med eleverna. Jag tror inte att det är omöjligare för killar än tjejer att nå betyg.
Vi har låga förväntningar på killar över lag. Att tro att det är en fysisk omöjlighet för de att sitta stilla är lika dumt som att tro att män inte kan komma ihåg sina ungars gympakläder.
Däremot blir jag väldigt oroad då jag ser att de nya kursplaneutkasten visar ett ännu större fokus på att skriva och läsa än tidigare och att det läggs ännu mindre fokus i bedömningen av det muntliga. Här behöver kraven definitivt ses över.
Okej att du är skeptiskt till genuspedagogik, men tycker du inte att vi ska ha höga förväntningar på våra elever? Det är inte detsamma som att ställa orimliga krav eller att inte hjälpa dem. Det handlar inte heller om att alla ska lösa en uppgift på samma sätt. Individualisering är en självklarhet och en rättighet för alla elever.
Och förresten Janne, vi måste inte tycka samma. 😉 Håller med om att skolan är en för kvinnlig värld även om jag haft tur att arbeta på skolor med ganska jämn fördelning. Däremot är fördelningen väldigt olika mellan ämnen och program.
Jag tycker att du gör det. Du exemplifierar uteslutande med fotbollskillar, pojkar, små killar och killgäng – alla exempel på grupper du menar att det generellt ställs för låga krav på eller att de curlas (genom att få hjälp före de tysta tjejerna).
Tjejerna beskriver du som antingen offer (återigen de tysta tjejerna) eller norm (då de lägre kraven på killarna framställs som problemet och att kraven på tjejerna är helt rimliga i jämförelse).
Även i ditt svar hänvisar du till att felet ligger i hur vi behandlar killarna (i motsats till hur vi behandlar tjejerna) – ”Vi har låga förväntningar på killar över lag…”
Min skepsis mot genuspedagogiken ligger inte i din strävan att behandla varje individ rättvist (genom att t.ex. ställa rimliga krav), utan i ovanstående.
Den bästa genuspedagogiken är den som bortser från genus och ser individen istället för könet – socialt eller biologiskt. Därför vill jag också påpeka att min fråga om skolan som feminin arena var helt och hållet retorisk och att jag själv – för att uttrycka mig krasst – skiter i vilket.
Kön är ointressant.
Jag vet inte heller om skolan som feminin arena är problemet, för en feminin arena är det väl ändå, speciellt i de lägre årskurserna.
Vi är båda eniga om att det finns problem i dagens skola och att undersökningar visar att killar når lägre resultat. Sedan finns olika förklaringsmodeller. Vissa talar klass, andra kön, andra vikten av hårdare krav istället för flumpedagogik, andra menar att det bara handlar om pengar och resurser. Oavsett vilken förklaringsmodell så blir det per automatik en generalisering.
Det jag menar i min kanske snurriga argumentation är att vi först måste reda ut vilka förklaringsmodeller vi har och vad det gör med vårt sätt att se på elever. Det är lätt att hävda att problemet att en elev inte klarar betyg är kön, klass eller ursprung. Innan vi är eniga om att de förklaringsmodellerna inte alltid håller är risken stor att vi missar själva problemet.
Nu tänker jag ställa några frågor, inte alls för att provocera eller för att var otrevlig, utan för att jag faktiskt är nyfiken. Jag vet att jag kan låta lite väl arg när jag skriver, så jag vill bara påpeka det. Jag skiter också i kön egentligen, men jag tror inte att man kommer ifrån någon förklaringsmodell. Det går inte att diskutera på ndividnivå även om det är individens behov som ska styra.
Hur tror du att de problem som finns i skolan idag kan lösas på bästa sätt?
Tycker du att vi behandlar elever lika? Om inte, vilka förklaringsmodeller är det som ställer till det? Eller är det något annat?
Ställer vi samma krav och är det rimligt att ställa samma krav på alla elever? Har vi samma förväntningar? Hur ska vi anpassa kraven och förväntningarna utan att göra mer skada än nytta?
Varför lyckas pojkar sämre än flickor?
Jag tror på mindre undervisningsgrupper så att risken att någon hamnar utanför undervisningen minskar.
Jag tror på att försöka bli medveten om hur man som lärare bemöter olika elever.
Jag tror på att ha höga förväntningar på eleverna, men samtidigt se till att de inte drunknar.
Jag tror också att många av de krav vi ställer på eleverna i år 9 är orimliga med tanke på elevens ringa ålder. Vi lägger allt för stort ansvar på eleverna själva. De kan inte utveckla sig själva.
Och säkert en massa mer som jag inte kommer på nu…
Förresten så glömde jag att skylla på Christer :-D, det var hans kommentar om att killar snarare än tjejer missgynnas av skolans strukturer som fick mig att skriva inlägget.
Och nej, tjejer är definitivt inga offer. Däremot ser sig många tjejer och killar som offer, men det är inte samma sak.
Alla mina elever på IV skulle till exempel haft 320 poäng om inte alla lärare varit så dumma i huvudet.
Skyll gärna på mig! 🙂
Oavsett om det blir lite fel ibland när vi skriver (eftersom det är komplicerade processer vi talar om) så tror jag att vi lär oss någonting av det. Det är en del av grupparbetet!
Det är ett problem att de första skolåren är en så feminin arena (vilket fint ord!). Jag vet (så här i efterhand) att jag kände mig så förnedrad av att aldrig lyckas forma fina bokstäver, måla vackra teckningar och sjunga sköna sånger (det som premierades) att skolan och dess företrädare snabbt blev mina fiender. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan, och jag tror att det är grunden till den förödande antipluggkultur som är så vanlig i de senare åren.
Det är förödande att få känna sig missyckad, speciellt när man är liten, men även senare. Jag minns fortfarande att min förskollelärare sa till mig att inte göra för pyssliga saker eftersom mitt tålamod var så dåligt. Hon hade rätt, men hade det inte varit bättre att jag fått öva istället? Visserligen fick jag rätt vansinniga utbrott när jag inte fixade pillet och det var kanske inte okej för en tjej, men jag hade verkligen behövt lära mig att förbättra mitt tålamod. Det är inte bra att explodera i tid och otid.
Min räddning har alltid varit att jag älskat att läsa böcker och att skriva. Det har fått mig att överleva väldigt många skittråkiga timmar i skolan. Även tråkiga personalkonferenser blir lite roligare om man kan sitta och skissa på en planering eller ett blogginlägg samtidigt. Det gäller bara att lära sig att maska snyggt. Det kanske är det vi ska lära eleverna…
Okej, ska försöka svara:
1. Hur tror du att de problem som finns i skolan idag kan lösas på bästa sätt?
Det beror ju på vilka problem du menar. 😛 Men liksom du skulle jag vilja ges möjlighet att verkligen jobba individuellt där det behövs. Alltså på djupet, typ…
2. Tycker du att vi behandlar elever lika? Om inte, vilka förklaringsmodeller är det som ställer till det? Eller är det något annat?
Än en gång en fråga om individualitet, tror jag. Du räknade upp några exempel i en tidigare kommentar: Kön, klass eller ursprung. En mångkulturell lärare skulle nog i första hand fokusera på att likabehandla eleverna, trots ursprung, medan Tysta Tankar-Mats nog väljer att försöka jämna ut klasskillnaderna på sin högskola. Och en genuspedagog? Ja, det perspektivet har vi ju diskuterat här och nu. Det jag vill åt är att var och en av de här förklaringsmodellerna antagligen stör mer än de hjälper, eftersom de bidrar till att sålla bort övriga perspektiv. Varje elev är ju sin egen förklaringsmodell och då hjälper inte ens en kurs i genusklasskulturpedagogik.
Man kanske kan försöka bortse från sina förklaringsmodeller och istället acceptera situationen/eleven som den ser ut och utgå från det när man jobbar med den här likabehandlingsprocessen? Applicera genus när det verkar relevant, klass när det verkar vara skon som klämmer och uppmärksamma ursprunget om det är det som är grejen…
3. Ställer vi samma krav och är det rimligt att ställa samma krav på alla elever?
Jag hoppas vi inte är så rigida att vi ställer samma krav på alla elever utan istället ställer likvärdiga krav. (Heh… Snacka om politiskt korrekt svar!!)
4. Har vi samma förväntningar?
…på varje elev? Jag har inte det, och jag vet inte om jag kanske borde ha det? Men som i föregående fråga hoppas jag att mina förväntningar ändå är likvärdiga.
5. Hur ska vi anpassa kraven och förväntningarna utan att göra mer skada än nytta?
Genom att alltid sträva efter en individuell syn på varje elev. Det är först när var och en av dem är synlig i egenskap av individ som vi kan börja jobba med att anpassa något överhuvudtaget.
6. Varför lyckas pojkar sämre än flickor?
Pojkar lyckas inte sämre. Den tysta tjejen som blir ett offer för de framfusiga killarnas överlägsna taktik för att få lärarens uppmärksamhet och hjälp i ditt inlägg är ett paradexempel på detta. 😛
Frågan kanske kan omformuleras som ”varför vill inte pojkar anpassa sig lika mycket som flickor till skolans och klassrummets kultur”?
Okej jag köper din formulering ”varför vill inte pojkar anpassa sig lika mycket som flickor till skolans och klassrummets kultur?”
För att de inte tjänar på det antagligen och för att de kanske har insett vad livet går ut på mer än tjejerna.
För övrigt håller jag med dig om det mest, olika förklaringsmodeller är det bästa, bara vi är medvetna om att vi använder modeller för att förklara. Eller förutfattade meningar som det väl egentligen är. Det kan räcka med att ett syskon gått på skolan innan så vet lärarna exakt ur man är, eller? Det jag är allergisk mot mest är att vi tror att vi vet vem eleven är innan vi ens sett honom eller henne. Jag tror inte att det är fel att använda förklaringsmodeller för att organisera verkligheten så att den blir begripligare, men det är individer det handlar om.
Individualisera mera alltså, men totalt kaos orkar jag inte ha i klassrummet. Ett kreativt kaos är det ganska ofta, men det är skillnad. Eller så är det bara jag som har ett för stort kontrollbehov. Likvärdiga krav ja, i sann flumpedagogisk anda.
Synd att Björklund istället skriker om fler nationella prov och mer likriktning. Då blir det troligen ännu mer kaos är jag rädd.
Morrica: Jag såg precis att det var på distans och vldigt makligt tempo. Dock verkar det som om man MÅSTE vara anställd. Sista ansökningsdag är om 9 dagar och tills dess har jag nog inte min sökta tjänst klappad och klar. Men jag söker nog ändå, kan ju aldrig skada.
Är du på väg hem Hanna? Har också sökt kursen, på Umeå universitet heldistans.
Jag kommer hem till jul. Kanske tidigare om jag blir erbjuden intervju för en tjänst jag sökt. Beror lite på hur bra oddsen är. Vad roligt att du sökt, tänk vad skoj om vi kan diskutera tillsammans. Vet du om man MÅSTE vara anställd för att få gå?
Ingen aning tyvärr. Det räknas visserligen som fortbildning, men när jag läste sva för lärare gick även lärarstudenter kursen.
Janne: Du skriver
”Den bästa genuspedagogiken är den som bortser från genus och ser individen istället för könet – socialt eller biologiskt. /…/ Kön är ointressant.”
Exakt, och det är just det genus handlar om att BORTSE från kön. Men för att kunna göra det måste vi först veta vart vi står i dagsläget. Vi måste bli medvetna om de skillnader vi lägger på individer utifrån deras kön, är vi inte medvetna om dessa så väl inarbetade skillnader är de svåra att arbeta bort.
Håller med dig Hanna. Det går inte att arbeta bort något om man inte ens vet vad man gör. Att uttala sig generaliserande om killar och tjejer är väldigt vanligt, men för få anser att det är något problem och reflekterar inte ens över det. Alla ”typiskt killar” och ”typiskt tjejer” kommentarer som slängs ut utan vidare eftertanke är förödande.