Nu har jag läst min första bok i novembers Lyrikutmaning gråter aldrig samma tårar två gånger av Daniel Boyacioglu som är hans andra diktsamling och kom ut 2004 på Tiden.
Boyacioglu skriver rappt och rytmiskt. Han blandar riktigt långa dikter som den tre sidor långa Civilisation med korta ögonblicksbilder.
En kort dikt som får mig att tänka på prestationsångest finns kvar i mina tankar:
Försök
Kan man fylla en skiva
fylla en scen
kan man fylla en bok
Ja, en bok kan han fylla. Många dikter är bra, vissa är lite för mycket kuk och fitta för min smak. Jag känner mig lite gammal, men så är det faktiskt. Jag gillar den ändå tillräckligt mycket för att vilja läsa mer! Boyacioglu blandar friskt, hans dikter virvlar runt och ibland dyker ett känt uttryck upp mitt i en dikt, ibland blandar han in engelska. Han gör lite som han känner för med språket och ofta blir det en riktigt häftig effekt.
Här är en av mina favoriter:
Stenen
Jag börjar från om
den första
Den andra
jag kan räkna dina hårstrån
Det kommer att ta tid
men jag kan räkna om åt dig
Släng första stenen…
lägg försiktigt dom andra därpå
I sprickan söker jag finna en öppning
ett fall
låt det ske
osammanhängande som allt annat
En kyss. En investering
donera blod eller lägg på luren
Om det aldrig hade hänt
hur spontan är den tror du
Den bryr sig inte
Jag misstänker den känner sig
gammal
…den som aldrig älskat
Vad den betyder? Jag har absolut ingen aning, men jag tycker om den. Jag gillar orden, rytmen och känslan den väcker. Vad spelar det då för roll vilken analys man kan göra av innehållet. För mig är det inte alltid viktigt. Det är viktigast att rytmen och orden tilltalar mig.
Det behövs inga djupa analyser. Häng på du med och läs en poet eller två eller kanske tre i november.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 