1996 delades Nobelpriset senast ut till en poet. Jag tycker definitivt att det snart är dags igen och då borde definitivt Ko Un få det. Denne otroligt produktive sydkorean har skrivit över 120 volymer, men på svenska finns väldigt få utgivna. Jag har läst Tiotusen fotspår och andra dikter i översättning av Inja Han och Carola Hermelin, utgiven av Atlantis 2005. I bokens inledning finns en dikt till Ko Un skriven av Tomas Ranströmer och ett porträtt av honom tecknat av Orhan Pamuk som fick Nobelpriset i litteratur 2006.
De flesta av dikterna i samlingen är hämtade från Maninbo, Tiotusen fotspår, den poetiska minnesteckningen av 4000 koreaners liv. Många av dikterna har fått sitt namn av en koreansk person, vilket gör att de känns otroligt äkta och många av dem griper tag i mig rejält. En av dem heter Skitunge och handlar om en pojke som ännu inte fått något namn, men ändå får klara sig själv, andra har titlar som Morfar, Ch’ung-jo min lillebror och Inte en dotter till:
Inte en dotter till I Gamlö hade föräldrarna till Inte en dotter till redan fått tre döttrar: Dok-sun Bok-sun Gil-sun Sedan kom ytterligare en dotter Hon fick namnet Inte en dotter till. Ursinnig gick fadern iväg för att dricka. När han kom hem sade han: ”En kvinna som bara kan få flickor förtjänas att kastas ut ur huset!” […] Nu vill jag läsa Stundens blomma för att fördjupa mig mer i Ko Uns författarskap. Och jag lovar att tjata riktigt mycket om honom om inte hela året, så i alla fall under hösten!
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 