Att minnas det man vill

Min farmor dog igår. När jag träffade henne förra helgen var hon knappt vid medvetande. Hon öppnade ögonen någon gång, men jag tror inte att hon förstod vem jag var. Egentligen försvann hon för flera år sedan.

Det gäller att välja rätt minnen. Jag vill inte bara minnas en farmor som ligger i en säng, eller som tror sig leva i barndomen. Jag vill minnas min riktiga farmor. Hon som sjöng så vackert på mitt bröllop, som var fantastiskt generös mot alla (men glömde bort sig själv). Jag vill minnas henne bland sina syskon i Dalarna. Hennes Dalom. Alla sånger med dialektala ord om buan och andra saker som varit viktigt för henne.

Jag minns alla gånger jag tittat på hennes bröllopsfoto. Där står hon vacker och leende bredvid farfar. Jag träffade aldrig honom, men ofta önskade jag att han hade funnits kvar. Kanske hade hennes leende funnits kvar. Nu finns ingen av dem längre.

Jag vill minnas hur grymt stark hon vara, fysiskt men även psykiskt. Hon blev änka tidigt och uppfostrade sina barn själv. Tyvärr var hon också ofta ensam. Jag minns hur lite kontakt hon vågade ta, men jag minns också breven hon skrev när jag bodde i England. Jag undrar var de finns.

Jag minns hur hon passade mig och syrran, hur vi vispade äggulor och pressade apelsinjuice, hur vi dansade och sjöng om de små fåglarna i skogen och vännen upp på källarbacken. Jag minns hur vi åkte tåg till Dalarna och åt kalla köttbullar som matsäck, hur vi byggde mosstugor och letade tomtar i skogen.

Jag minns historierna hon berättade om sin barndom, om sina syskon och om sina föräldrar. Nu är hon med dem.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att minnas det man vill

  1. MariaH skriver:

    beklagar sorgen! Men de försvinner ju inte så länge man minns o det är skönt att ha bra minnen av dem man älskat.

  2. Bea skriver:

    Jag beklagar din sorg och tycker det är fint att du har känt din farmor och har så fina minnen. Tänk vilken skatt när du hittar de där breven!

  3. evacecilia skriver:

    Så ledsamt. Men vad härligt med alla dina minnen – dom lever kvar!

  4. Jossan skriver:

    Kram! Känner ju inte dig men förstår hur jobbigt det är! Förlorade min lilla farmor för flera år sedan men saknar henne fortfarande intensivt!

  5. Vixxtoria skriver:

    Kära O: Många varma tankar till dig och hela familjen! Kramar!

  6. Lilla O skriver:

    Tack snälla ni! Det är sorgligt, men den riktiga sorgen kom när hon slutade känna igen oss. Hon levde, men ändå inte. Det hoppas jag att jag slipper. Jobbigt ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s