Jag absolut älskade Inger Christensens Alfabet med sina fantastiska allitterationer och sitt oemotståndliga språk. Det är lite mer svårtillgänglig, men det finns riktigt bra passager även i denna samling som cirklar kring ordet det, inte sällan använt som anafor. Christensen anses vara en av de stora inom 60-talets systemdiktning där just upprepningar är vanliga. Samma formuleringar och scener kommer åter och jag får känslan av att texten virvlar fram. Runt, runt alltid på väg mor det. Det finns också en tydlig struktur som orden fogats in i. Kapitel som återkommer. En bundenhet, men trots allt fritt. Det går inte att tygla Christensens dikter.
Samlingen inleds med prologos en massiv text, utan pauser och utan tid att andas. Svårt att ta till sig, men trots allt pockar texten på uppmärksamhet. Det går inte att sluta läsa och jag dras med trots att jag inte förstår allt. Ibland verkar rytmen och orden vara viktigare än innehållet. Därefter följer tre delar, scenen, handlingen och texten. Alla indelade i samma kapitel.
Christensens styrka ligger i helheten och det är därför riktigt svårt att ta ut ett citat som symboliserar hennes verk. Jag har dock valt en strof som jag tycker representerar hennes stil väl:
Jag ser att jag har en massa besvär
Med det som ändå sker av sig självt
Jag ser att jag har en massa besvär
För att det ändå sker av sig självt
Jag ser att jag skyndar bort till den plats
Där det hela ändå sker av sig självt
Om jag inte skyndar bort till den platsen
Ser jag inte alls att det sker av sig självt
Det är en riktigt häftig upplevelse att läsa Inger Christensens dikter, men jag fick en större upplevelse av den första bok jag läste. Trots detta är även Det läsvärd. Jag gillar sättet Christensen leker med språket. Få ord varieras i det oändliga och jag kommer ibland på mig själv med att le för att det är så snyggt. Jag kommer utan tvekan att läsa mer av Christensen, men då gärna något lite mer lättillgängligt, vilket inte betyder att Det lämnade mig oberörd. Långt ifrån.