Den manliga historien

Det hade varit enkelt att säga att män alltid har haft makt och att det därför är självklart att de ska ha större utrymme i dagens historieböcker och sedan avsluta debatten. För visst är det så, men att i fyra nya läroböcker nämna 903 män och 62 kvinnor handlar om något annat. Det handlar om vem som har makten över historieskrivningen och vem som bestämmer vad som är viktigt.På DN-debatt skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om de totalt mansdominerade nya läroböckerna för elever på 2010-talet.

Båda mina längre uppsatser på historiska institutionen på Göteborgs Universitet handlade om kvinnor. På B-nivån granskade jag läseböcker ur ett genusperspektiv och märkte att samhället kanske förändrades, men knappast könsrollerna i de böcker barnen skulle läsa. Självklart konserverar det de föreställningar om mannen som norm och kvinnan som avvikande som helt klart råder i samhället fortfarande. Yvonne Hirdmans genusteori med olika sfärer för män och kvinnor är också mycket tydliga både i gamla läseböcker och nutida läroböcker. Är det verkligen så vi vill ha det?

Vem bestämmer vad som är viktigt? Ja, vissa delar av historien är helt klart inte viktiga märkte jag när jag skrev min c-uppsats om Kerstin Hesselgren och den debatt som fördes i media då den första kvinnan blev invald i riksdagens första kammare. Detta var en tid innan andra kammaren fick in sina första kvinnor. Examinationen var spännande minst sagt. De flesta fick svara på ett par frågor så att examinatorn kunde se om studenten i fråga hade koll på det som skrivits. När det blev min tur startade grillningen. Examinatorn verkade vara helt säker på att jag, som skrivit om ett smalt kvinnohistoriskt ämne som han uttryckte sig, inte visste någonting. Jag fick redogöra för svensk politik i stort de första decennierna på 1900-talet. Det skulle ju kunna vara så att han var hemskt intresserad av att höra om detta, men ingen i gruppen tolkade det så. Jag hade valt ett oviktigt område att skriva om och mina kunskaper ifrågasattes därför.

När det handlar om kvinnor ses det inte sällan som oviktigt. Kvinnor har inte krigat lika mycket som män och passar därför inte in i den manliga historieskrivningen, men att avfärda allt kvinnor åstadkommit som oviktigt och perifert är riktigt illa. Det som är ännu mer skrämmande är att undersökningen av historieböckerna visar att kvinnorna snarare blir färre än fler ju längre fram i tiden man kommer. Få kvinnor uppmärksammas under 1900-talet och då kan man absolut inte skylla på att det inte finns några betydelsefulla kvinnor. Marie Curie tas till exempel inte upp. Hur tänker man då?

Pinsamt är det första ordet jag tänker på, men frågan är om det inte är mest sorgligt.

Annonser
Det här inlägget postades i Genus och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den manliga historien

  1. Anders B Westin skriver:

    Det stora problemet är väl egentligen den sjukliga personfixeringen i Historieämnet.

    Som naturvetare tycker jag att historieämnet skall beskriva homo sapiens mellanhavanden och beteendet sett ur ett processperspektiv.

    Personer blir då helt ointressanta. Snarare ”biologiska agenter”.

    • Lilla O skriver:

      Håller med dig om att personfixeringen är allt för hög. Förändring bör alltså ske både gällande urval och vinkling. Att ursäkta ett så snett urval med att historia är krig och krig förs av män som många gör tycker jag dock bara är en dålig ursäkt. Att sedan uppfinna viktiga kvinnor för att det ska bli en 50-50 fördelning är det väl ingen som önskar, men att se över urval och vinkling skadar inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s