Varning!

Jag vill varna känsliga läsare för att det kommer handla en massa om genuspedagogik i bloggen nästa vecka. Tillsammans med en kollega kommer jag att göra klassrumsobservationer i fem klasser och två andra par kommer att undersöka ytterligare tio klasser.

Jag ser verkligen fram emot detta, men som alltid är det lite känsligt för vissa lärare att släppa in någon i ”sitt” klassrum. Det spelar ingen roll att vi påpekar i det oändliga att det inte handlar om att sätta dit någon utan om att få igång en debatt om klimatet i klasserna inte bara ur ett genusperspektiv.

Vi har förväntningar på våra elever, vilket brukar kallas den dolda läroplanen. Våra förväntningar styr också hur vi bemöter olika elever och människor utan för skolans värld också så klart. Jag vet att jag trillar dit själv ibland, men sedan jag blivit medveten om mitt agerande har jag också kunnat arbeta med att förändra det. Jag vet att jag blir argare på elever som jag tycker borde fixa sin skolgång då de har bra förutsättningar. Men varför ska de inte få misslyckas ibland?

Inom genuspedagogiken handlar det mycket om att samhället, alltså inte bara lärare, har olika förväntningar på killar och tjejer, något jag definitivt kan skriva under på. Inte sällan förväntar vi oss att tjejer ska fixa att sitta still och vara tysta, medan killar brukar ha myror i brallan och därför inte fixar det. Killar är istället bättre på mer praktiska ämnen och tjejer gillar att skriva och läsa. Detta sägs inte sällan som en sanning och kanske är det så. Jag vill istället tro att våra olika förväntningar som styrs av fördomar, förstärker de könsmönster som är väldigt starka i samhället. Vi delar in världen i manligt och kvinnligt och jag tycker inte att det är okej. Risken är då stor att den enskilde individen skyller på strukturer i samhället och gör sig till ett offer istället för att kämpa vidare. Det är inte heller okej.

Jag kommer återkomma till ämnet under veckan. Är mycket intresserad av vad ni har för åsikter i frågan!

Annons