Syskonkärlek är den svenska titeln på Someone special av Sheila O’Flanagan och det är egentligen en mer passande titel då det är just syskonkärlek eller snarare bristen därpå som står i centrum i denna tegelstensroman. Så speciell är däremot ingen i boken. Visst, jag gillar huvudpersonen Romy och jag lär mig snart att uppskatta några av hennes mer eller mindre galna släktingar, men det är för mycket text och för lite handling.
Det hade lätt gått att stryka en sisådär 100 sidor eller gärna ännu mer och då skapat en tätare roman. Nu blir det ganska segt genom alla transportsträckor trots att grundhistorien inte är så tokig. Kanske har O’Flanagan fått betalt per ord, men det var helt klart inget smart drag av förlaget i så fall. Annars tycker jag att hon brukar skriva rätt charmiga böcker.
Boken handlar som sagt om Romy som arbetat sig runt jorden som arkeolog och nu bor i Australien med kompisen Keith. Hennes mamma ska operera sig och behöver hjälp under några månader och hennes halvsyskon som både är gifta karriärister tycker att det är självklart att lillsyrran ska släppa allt och dra till Irland. Mycket motvilligt bestämmer sig Romy för att resa och flygplatsen ger hon Keith en bamsekyss, något som trasslar till det en del.
Tre saker ställer till det för Romy, hennes familj, hennes kärlek till Keith och jakten på jobb. Lite förenklat visserligen, för Sheila O’Flanagan sparar inte direkt på trådar, vilket säkert är förklaringen till att boken består av drygt 600 sidor.
En helt okej bok, men det finns bättre böcker i samma genren om det är just chick-lit du söker. Det finns till och med andra böcker av Sheila O’Flanagan som är bättre. Sympatiskt är dock att Romy inte är så flashig som en hjältinna i en rosa bok ofta är. Hon söker inte heller fånga drömmannen genom att byta klädstil och banta. Hon tappar inte ens en massa kilo av att vara olycklig, vilket tycks vara snarare regel än undantag för deppiga hjältinnor. Tragiskt att det ska vara så ovanligt med en ganska så vanlig (om än riktigt gnällig och självömkande) tjej som huvudperson. Tyvärr räcker det inte riktigt. Someone Special är definitivt inte dålig, men inte direkt upphetsande heller.
Jag kan i alla fall stryka en läsutmaningsbok och det är aldrig fel.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 