I julas gav Vixxtoria mig Ketchupmamman. Eller ja, det var inte så att mamma Karin slogs in och skickades hit ut i obygden, men jag fick hennes bok. Eller det fick jag inte heller då det var en virtuell gåva, men trots att boken ännu inte är införskaffad har jag följt bloggen sedan dess. (Ketchupmammans alltså, inte Vixxtorias, eller jo det gör jag också, ja ni fattar).
Just idag skrev Ketchupmamman ett inlägg om hur det gick till när hon tvingade sin son (under hot självklart) att köpa en rosa jacka. Precis på samma sätt var det när lillebror idag köpte rosa sandaler. Egentligen ville han ha svarta med döskallar på, men jag tyckte att det var lite väl förutsägbart. Det är ju inte så att jag vill nära en machoman och sexist vid min barm. Bättre då med rosa sandaler som kanske kan göra honom till en liten fjolla eller i alla fall en mobbad, utstött och därmed kreativ konstnär.
Faktum är att jag var på klädparty igår. Ni vet ett sådant party som är det enda tvåbarnsmorsor för gå på. Att kalla det party är nästan lite hånfullt, men lite trevligt var det allt att snacka och shoppa loss lite. Tillbaka till tanken med stycket nu. Jag fick nämligen en tillsägelse (halvt på skämt visserligen) från en dagismamma att sluta ta på min son rosa kläder och istället köpa något annat.
Jag undrar om hon träffat min son egentligen. Att tro att jag eller min man kan styra över hans kläder det minsta tyder på att hon i alla fall inte känner sonen i fråga. Jag tror inte att hon kan föreställa sig hur lång tid det tar att ta på ungen strumpor om det inte finns några rosa rena. Möjligen funkar de lila med silverfjärilar på, men det är inte helt säkert. Klart är i alla fall att ungarna måste följa med när det ska shoppas kläder. Igår gjorde jag dock ett undantag. Det blir liksom ännu hemskare att kalla det party om man ska ha två små grabbar i släptåg.
Och vad köpte jag då? En rosa tröja till lillebror (såklart) och en röd till storebror (vars favoritfärg egentligen är guld, precis som på pengar). Fixering vid rosa eller pengar alltså. Frågan är vad som är värst?
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Pojken kommer ju bli homosexuell…. hemska tanke.
Nåja, på tal om rosa kläder på pojkar. Föräldrarna på förskolan där jag jobbar har bett mig prata om genus. Detta ska inte ske förrän efter sommaren så det finns gott om tid att förbereda mig och bli gruvligt nervös. Jag är såååå glad för deras visade intresse.
Jag kommer höra av mig till dig och be om råd. Många gånger antagligen. Men nu är du varnad.
Hör av dig så mycket du vill! Jag är ingen expert, men agerar gärna bollplank.
Hej! jag är din hemliga bokvän i ”En bok om dagen”s vårsköna bokbyte. Ditt paket håller på att ta form..:)
Spännande, spännande!!!
Karins blogg är fantastiskt! Det känns som en julklapp som passade dig (med eller utan bok).
Det där med påklädning och sockar känner jag igen. Vi har ungefär samma problem när alla Blixten McQueen-sockarna är i tvätten härhemma, och dottern måste nöja sig med helikoptersockar eller dom med spindlar. Något rosa skulle hon förstås aldrig få ta på sig; jag är vansinnigt rädd för att hon skulle kunna bli hetero när hon blir stor. Det kommer ju vara totalt omodernt då.
Grejen är att min son får ta på sig mycket mer rosa än vad jag hade tillåtit en dotter att göra. Kanske är det en rädsla för att de ska bli omoderna. 😉