Jag sjunger långsamhetens lov

Jag har just läst ut Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson från Weylers förlag. En bok som definitivt vinner på att njutas långsamt. Trots att det är emot mina principer vek jag hundöra efter hundöra för att kunna återgå till de speciellt välformulerade passagerna. Språket är vackert, texten fylld av kommateringar men ytterst få punkter. Effekten blir att texten böljar fram och tillbaka precis som havet som måste sägas spela huvudrollen i denna vackra bok. Havet och en bok med dikter så gripande att de orsakar död och förtvivlan.

I centrum av händelserna står Pojken. Han arbetar som fiskare och har därför gett sig av från Köpingen till ett fiskeläge. Där bor han tillsammans med andra fiskare och delar säng med Bárdur. Bárdur drömmer om att blir något mer än fiskare och bär ständigt med sig en bok. Det är Miltons diktverk Det förlorade paradiset som indirekt orsakar hans död. Han är nämligen så upptagen med boken att han glömmer att ta på sig sin kjortel och det får konsekvenser när det lugna havet förvandlas till ett svart och hotfullt. Efter den ödesdigra fisketuren beger sig pojken till Köpingen för att föra Det förlorade paradiset vidare till den som nu är dess rättmätiga ägare.

Sommarljus som var den första boken jag läste av Jón Kalman Stefánsson och den räknar jag till en av förra årets bästa läsupplevelser. Himmel och helvete är bra, men når inte riktigt samma klass. Myllret av människor är inte lika mäktigt och de kryper inte innanför skinnet på mig på samma sätt. Kanske för att huvudpersonen Pojken tecknas väl opersonligt, vilket med tanke på namnet säkert är medvetet. Det är också svårt att följa med i alla tids- och perspektivbyten. Tänk dock på att en lärares hjärna är allt annat än utvilad i slutet av april och därför kanske har lite svårt att ta till sig alla nyanser i boken. Den är bra, definitivt bra, men inte lika fantastisk som sin föregångare. Svårt att leva upp till mina förväntningar märk väl.

Jag avslutar med ett av de passager jag markerade under läsningen som handlar om diktens makt:

”Vissa dikter tar oss dit inga ord kan nå, inga tankar, de låter dig följa med till själva kärnan, livet stannar upp för ett ögonblick och blir vackert, det blir kristallklart av saknad och glädje. Vissa dikter förvandlar dagen, natten, ditt liv. Vissa dikter får dig att glömma, glömma svårmodet, hopplösheten, du glömmer skinnkjorteln, frosten kommer till dig, det säger klapp och du har dött.” (s.91)

Annonser
Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Jag sjunger långsamhetens lov

  1. violen skriver:

    Å jag längtar tills den här boken kommer in på bibblan! Jag tyckte jättemycket om Sommarljus nämligen. Kanske den här inte lever upp till det men men jag får se!

    Sen ett tips mot hundöron. Jag använder de pappskivor som ligger som mellanrum i stora teförpackningar, de har jag som bokmärken och vill jag markera nån sida river jag en bit ut skivan och lägger in i boken! Ju mindre pappbit kvar när boken är läst ju mer att kommenterar alltså!
    Det är av nöden tvunget då jag ju ofta lånar böcker och de kan man ju inte hundöra direkt!
    Man kan ju fixa till en hel massa egna avlånga pappskivor också som man har som bokmärke och river en bit ur vid behov!

  2. Ping: Bokfrågornas ABC – V « Eli läser och skriver

  3. Ping: Mirthful’s bookblog » Bøkenes ABC – To for prisen av en

  4. Ping: Jag sjunger långsamhetens lov « enligt O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s