Rött, vitt, vackert och galet.

Aiskylos Orestien är Lars Noréns första uppsättning som konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg. Det var ett tag sedan premiären, men några förställningar till blir det.

Jag såg den i torsdags och det var en minst sagt annorlunda upplevelse. Det är en marginell skillnad mellan genialitet och galenskap och Orestien balanserade verkligen på gränsen. Tre timmar och tre pjäser.

Trilogin inleds med Agamemnon som handlar om Agamemnons återkomst till Argos efter segern i Troja.  Han har varit borta i många år, men hustrun Klytaimestra har aldrig förlåtit honom för att han offrade dottern Ifigenia till jaktgudinnan Artemis. Tillsammans med sin älskare mördar hon Agamemnon, något som den levande dottern Elektra har svårt att smälta.

I del två Gravoffret dyker brodern Orestes upp tillsammans med Elektra mördar han sin mor och hennes älskare. De tvingas sedan fly från Argos då hämdgudinnorna kör iväg dem.

Dessa pjäser utgör akt 1 där scenen är en orgie i vitt och rött. Snö och blod. Vackert. Ensemblen arbetar mycket med sina röster. Talkörer, men också lek med ljud och toner. Det är suggestivt, men samtidigt absurt ibland. Gymnasietjejerna mitt emot höll på att krevera i slutet av första akten och jag pendlade mellan att tycka att det som utspelades på scenen var något av det fräckaste jag sett och samtidigt bli lite full i skratt själv.

I akt 2 befinner sig Elektra och Orestes i templet i Delfi där Apollon och Athena agerar domstol. Denna den tredje delen i Orestien heter Eumeniderna och iscensätts på ett riktigt häftigt sätt. Jag fick lite lätt panik å skådespelarnas vägnar när de flesta av dem fick inleda akten under plastskynken, men de lider troligen inte av samma klaustrofobi som jag.

En av de stora behållningarna i föreställningen var Jonas Sjöqvist som Apollo. En gud inspirerad av Johnny Depp och Tom Hulces porträtt av Mozart. En karismatisk och lite galen typ som strör guld omkring sig och dricker gröna drinkar. Han ägde scenen även när han egentligen inte stod i centrum av handlingen.

Jag skulle inte ta med elever på Orestien, då den troligen är för annorlunda och svårsmält för de flesta ungdomar. Möjligen om vi läst boken och använt studiematerialet som finns på hemsidan. Ett studiematerial som jag borde läst igenom själv innan jag såg pjäsen. Det var allt för länge sedan jag läste Orestien märkte jag och jag var lite förvirrad den första halvtimmen. Detta trots skådespelarnas fina introduktion i foajén innan föreställningen.

Jag måste ändå säga att Orstien är en sevärd uppsättning trots, eller kanske tack vare, den väldigt annorlunda scenografin. Kanske hade jag önskat ett lite friare språk, men visst förstår jag att originalets monologer är svåra att släppa. Jag är imponerad av skådespelarna som lyckades framföra dem med sådan inlevelse. Det måste vara svårt att både memorera och levandegöra dessa mastodontmonologer.

Det här inlägget postades i Kultur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Rött, vitt, vackert och galet.

  1. Ping: Tweets that mention Nytt på bloggen om Noréns Orestien i Göteborg: -- Topsy.com

  2. Vixxtoria skriver:

    Jag vill också se!! Hur länge spelar dom? (Eller det kan jag kolla upp själv, förstås, men jag antar att de inte spelar i sommar, och både vår och början av hösten är fulla så jag kan inte räkna med att åka upp och gå…)

    Kul att få se en bild på dig och Storebrors händer (antar jag, baserat på de rosa ärmarna).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s