Vad är egentligen målet?

Christer skriver mycket bra om elever som inte når målen och hur vi i skolan och samhället tänker kring dem. Han skriver bland annat: ”Det är inte skrivet i sten att elevers misslyckande beror på lathet eller att de sjunkande resultaten beror på att skolan ställer för låga krav.”

När jag kommenterade Christers inlägg märkte jag att kommentaren höll på att bli ett helt inlägg. Det här inlägget.

Är eleverna lata? Är vi lärare flata? Är lösningen hårdare krav, betyg tidigare och fler nationella prov? Vår skolminister herr Ordning och reda tycks tro det. Jag tänker att det kanske, möjligen är lite mer komplicerat än så. Eller kanske egentligen väldigt enkelt. Alla behöver känna sig sedda. Alla behöver känna sig viktiga och omtyckta. De behöver lärare som hinner se dem och  bry sig om dem, inte lärare som sätter betyg och skriver utvecklingsplaner som bara fokuserar på elevens brister.

Jag träffar misslyckade ungar varje dag. De som inte klarat av grundskolan. Att kalla dem lata är ett väldigt enkelt sätt att frånta sig ansvaret i skolan och istället lägga skulden på eleverna. Riktigt lågt om du frågar mig. Visst satsas det extra pengar ibland, om kommunens ekonomi tillåter. Satsningarna är dock inte sällan  kortsiktiga och att hela tiden hoppa in och ut ur någon liten separat stödgrupp tror jag ger väldigt få bestående resultat.

Det vi arbetar mycket med när eleverna kommer till oss är deras självbild och självkänsla. De ser sig själva som både hopplösa, misslyckade idioter och inte sällan skäms de över att hamna på Individuella Programmet. Väldigt ofta definierat de sig själva utifrån sina brister och säger saker som ”jag är stökig, det har jag alltid varit” eller ”jag är en sådan som inte pratar inför klassen” eller ”jag läser inte böcker” eller ”jag fattar inte matte” eller något annat som de säkert fått höra tusentals gånger. Så många gånger att det blivit en sanning. Utan självförtroende kommer du inte vidare.

Nästa steg är att ta ansvar för sitt eget handlande. Att förstå att anledningen till att man inte fick MVG i alla ämnen inte bara var att alla lärare var idioter. Att man har ett ansvar själv och en möjlighet att påverka sitt liv. När man går på gymnasiet är man gammal nog att kunna se sin egen del och att bli medveten om de val man har och faktiskt gör dagligen. För yngre elever är detta troligen inte rätt väg att gå.

Vad är då egentligen målet? Att alla ska nå målen för år 9? Ja det är ett bra mål, men då måste det finnas en möjlighet för lärare att verkligen stötta varje elev. Jag tror inte heller att alla når den mognad som krävs under grundskolan. Jag skulle önska att det inte fokuserades så mycket på kunskapsmålen i kursplanerna utan att Läroplanen LPO-94 och dess centrala begrepp ska stå i fokus. Vårt uppdrag är att skapa individer som är trygga, empatiska och vidsynta med ett utvecklat demokratiskt tänkande. Så här står det i läroplanens inledande kapitel:

”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla […] Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”

Något som också är skolans skyldighet är att anpassa undervisningen till varje elevs förutsättningar, vilket rimmar illa med ökad standardisering i form av nationella prov.

”Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.”

Det får inte vara lätt att undvika det som känns svårt. Att den som inte vågar tala inför klassen slipper det, eller att den som inte orkar läsa böcker tillåts välja bort det. Vi gör inte någon en tjänst genom att låta svårigheter bli oöverstigliga hinder.

Målet borde istället vara att alla elever ska utvecklas och uppmuntras att ta risker, att våga pröva istället för att undvika, att se sin egen del i lärandet. Att faktiskt våga spela huvudrollen i sitt liv som den fantastiska föreläsaren Mia Börjesson talar om.

Alla har en åsikt om skolan och vad som borde förändras för att alla ska lyckas. Detta skriver jag om i ett tidigare inlägg. Jag tror mest på de små grupperna som ger ett lugnt arbetsklimat, lärare som hinner lära känna varje elev och därmed blir medveten om varje elevs utveckling. Alla kan utvecklas, det måste hela tiden vara utgångspunkten. Alla kommer kanske inte att gå ett nationellt program, men alla kan utvecklas. Det finns inga hopplösa fall.

Samtalet, ofta ett coachande sådant, är a och o för utveckling. Vi sitter ner ofta med våra elever och har mentorssamtal. Där talar vi ofta om utveckling, vad eleven känner sig nöjd med, vad han eller hon vill utveckla, vilken hjälp han/hon behöver för att nå sitt mål och vilka strategier som kan användas för att förenkla vägen dit. Jag tror inte på att undvika jobbiga situationer, utan vill som lärare stötta mina elever genom att bryta ner problemen i mindre enheter, för att skapa delmål på väg mot det slutgiltiga målet. Att tvinga någon att skriva ett nationellt prov i helklass om prov är det värsta som finns är totalt opsykologiskt, men att låta eleven i fråga helt slippa skriftliga prov är inte att göra dem en tjänst. Såvida det inte föreligger några allvarliga handikapp eller problem som gör det omöjligt, vilket oftast inte är fallet.

Genom att snacka lite strategi i god (amatör) KBT-anda kan eleven förhoppningsvis bli medveten om hur han/hon reagerar i en situation och vilka strategier som kan användas för att t.ex. inte få panik och lämna klassrummet. I små, små steg kan förhoppningsvis rädslan övervinnas och stämpeln i pannan som ”den som inte kan skriva prov” kanske tvättas bort en gång för alla. Sedan inte sagt att alla kommer att älska att skriva prov för det, jag är t.ex. helt hopplös på salstentor, men jag gör dem. Det är målet, att eleverna ska våga försöka. Först med stödhjul i form av en lärare som de har en personlig relation till och litar på och därefter utan hjälp.

Fler gamla inlägg som hör ihop med det här:

Mitt i verkligheten om väldigt många olika skäl till ”misslyckande”.

Alltid något om den kortsiktiga planeringen gällande stödundervisning.

Bli medveten om att du har ett val och del 2 på samma tema.

Det här inlägget postades i Skolsnack och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Vad är egentligen målet?

  1. Toffs skriver:

    Jag kan bara nicka och hålla med. Så mycket klokt. Så många frågor att ställas inför. Och så många möjligheter – om man väljer att se dem. Själv har jag helt sonika bestämt att det FINNS INGA ”svaga elever”. Jag avskyr det dömande uttrycket, och vill hellre se möjligheterna. Tyvärr märker jag att elever får inpräntat i sig att de är dåliga på ditt eller datt…och det blir självuppfyllande…läskigt och drygt…

    (lösen till bloggen är vikarie – både som användarnamn och som lösenord)

    • Lilla O skriver:

      Svaga elever är möjligen de som har så dåliga muskler i armarna att de inte klarar att räcka upp handen utan måste skrika rakt ut…😉

  2. Morrica skriver:

    Jag förbryllar mig över hur jag hör många säga att det finns de som säger att orsaken till att elever inte når målen skulle vara elevers ovilja, men jag har inte hört någon säga det. Kanske är det jag som varit ouppmärksam och missat det, annars vore det ju bara ett rykte och då blir det väldigt konstigt alltihop.

    • Lilla O skriver:

      Tro mig, jag har hört många säga det, kollegor bland annat på de grundskolor jag arbetat på. En av de elakaste med riktigt taskig elevsyn undervisade dessutom på Pedagogen i Göteborg och hon var inte ensam om åsikten på den tid jag utbildade mig. Lata var ett favoritord, obegåvade ett annat. Det finns en anledning till att elever trivs bättre hos oss på Individuella Programmet och därefter på komvux eller folkhögskola.

  3. Toffs skriver:

    Instämmer – svag är en benämning av muskelmassa och fysisk kapacitet och har ingenting med motivation och talang att göra. Det får mig att se rött, varenda gång jag hör det!

    Sen måste jag säga att jag märker att det faktiskt FINNS lata elever, såna som inte orkar skriva ner sina tankar fastän de har fullt av kloka idéer, som dagdrömmer etc. Då är det mitt jobb som lärare att faktiskt hjälpa dem att komma ihåg dem så att de klarar prov och sånt. att vara lat är inget tecken på att man skulle vara obegåvad, det finns till och med vetenskapliga studier (som jag inte minns var jag läst just i detta nu) som visar att lättja är sunt och mänskligt. Jag menar, vad förväntar vi oss av eleverna? Att de ska vara mer alerta än vi lärare varje minut på dagen? Nääää… Att vara lat är som sagt bara bra och det är ju en utmaning att motivera till inlärning även i dessa situationer, tycker jag!

  4. Paula skriver:

    Jag tycker det är synd att alla förslag om tidiga betyg och högre krav automatiskt enbart ses som ett svar på lata elever. Jag ser det mer som en verktyg för att kontrollera kvaliten på undervisningen, dvs att skolan uppfyller kraven. Det är djupt tragiskt att en del elever ska behöva vänta ända till gymnasienivå på att få hjälp och stöd, och tydligare kontroller att _alla_ elever möter målen borde kunna medföra att skolan måste sätta in stöd tidigare. Det förutsätter iofs att målen är tillräckligt lågt ställda för att man ska kunna kräva att alla elever uppnått dem, t.ex. grundläggande läsning och räkning i åk3.

  5. Christermagister skriver:

    Ja, här kan man snacka om lång kommentar!🙂

  6. Ping: Att inte nå målen | Christermagister

  7. Lilla O skriver:

    Problemet är inte att lärarna inte vet vilka elever som behöver hjälp, det är glasklart väldigt tidigt. Det gäller dock att satsa de pengar och resurser som krävs för att verkligen stötta desa elever. Inte korta satsningar eller en strötimme här och där som blir över. Tror tyvärr inte att betyg tidigare skulle ändra någonting.

  8. evacecilia skriver:

    Bra skrivet som vanligt!

  9. La vie et moi skriver:

    Hej!

    Sent om sider vill jag tillägga att många elever som uppfattas som lata och dagdrömmande faktiskt kan ha ADD. Ja, de är lata – men de kan faktiskt inte bättra sig på egen hand.

    • Lilla O skriver:

      Absolut, det finns många skäl till varför en elev inte lyckas så bra som de och jag vill. Det intressanta och bästa med mitt yrke är att försöka klura ut varför och försöka ”låsa upp” eleven. Det är fantastiskt när eleverna lyckas prestera och nå sina mål!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s