This bird has flown

Norweigan wood av Haruki Murakami är döpt efter en låt av The Beatles. En låt som i en smörig, instrumental version får den nu 37-årige Toru att förflytta sig tillbaka i tiden till sina tonår då han älskade Naoko. Naoko som var flickvän till hans bäste och ende vän. En vän som tog sitt liv endast sjutton år gammal.

Naoko och Toru glider isär efter den tragiska händelsen, men träffas sedan av en slump igen. De studerar båda i Tokyo och träffas ofta och går långa promenader. Något riktigt kärleksförhållande har de inte, Naoko är labil och omtålig och vågar inte riktigt. När det väl är på väg att bli något bryter hon ihop och flyttar till ett vårdhem mitt ute i ingenstans.

Toru skriver brev till henne varje söndag och hälsar på henne vid flera tillfällen. Där lär han också känna hennes rumskamrat Reiko som också blir viktig för honom. Viktig är också Midori, den frispråkiga studenten som är Naokos motpol. Toruns relation till dessa tre kvinnor utgör kärnan i berättelsen. Jag tycker om dem alla, men min favorit är nog Midori. Hon är spontan, rolig och lite lagom knäpp samtidigt som hon är godhjärtad.

Jag har varit lite rädd för att läsa Murakami då jag trott att hans böcker är tunga och svårtillgängliga. Jag hade fel. Murakami skriver fantastiskt. Hans språk är vackert och flyter fram lugnt och melankoliskt. Jag fångas av hans sätt att beskriva peroner och känslor. Vi får inte veta mycket, men lär ändå känna huvudpersonerna på riktigt. Norweigan Wood har tempot, stämningen, distansen och melankolin från många av de asiatiska filmer jag sett och replikerna och samtalen från filmer som Bara en natt. Efter en sida var jag helt fast i historien om Toru och människorna kring honom. Jag kunde inte sluta läsa. Det är svårt att i ord få fram hur mycket jag berördes av läsningen, men helt klart är att Norweigan Wood är en helt underbar bok!