Tittar på ett avsnitt av Världens modernaste land som jag inte sett. Min favorit Lena Sundström talar om individualitet och hur vårt telefonbeteende har ändrats. Att vi svarar ”Hej det är X” istället för med vårt efternamn. Att telefonsvararmeddelandet är en uppradningen av familjens individer istället för att någon säger ”Hej du har kommit till familjen X”
Sunt gruppbeteende osunt dito är svårt att skilja på, som Lindström så riktigt påpekar, men visst har vi på många sätt blivit överdrivet individualistiska. Se bara på vårt val av motion, alla har börjat springa för sig själva istället för att gå på gemensamma pass. Visst handlar det om tid och livspussel, men det säger ändå något om vår ökade rädsla för gruppaktiviteter.
Att sitta framför varsin dator istället för att se på tv tillsammans, att ha varsin telefon istället för bara den gemensamma. Listan kan göras lång.
Individualiteten kombineras dock av en enorm rädsla för att sticka ut. Genomgången av alla oskrivna regler är intressant och något som måste vara grymt svårt att lära sig.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Antingen handlar det om ökande rädsla för gruppaktiviteter, eller så, vilket jag finner troligare, handlar det om att många av oss träffar så många människor varje dag, knuffas och skuffas på pendeltåg eller bussar, trängs i butiken och överhuvudtaget har folk omkring oss i princip hela tiden att vi dels har ett ökande behov av att få vara ensamma en liten liten stund, dels känner att om vi inte definierar oss som individer försvinner vi i mängden.
Jag älskar hans program, ger mig saftiga aha-upplevelse. Tyvärr missade jag detta som ju verkade minst lika tänkvärt som övriga. Bra att du skrev om det.
Jag vill tacka dej för ditt stöd ang pappigheten, det betyder så mkt att veta att man inte är ensam. Du har tålamod å peppar mig varje gång jag smattrat fram ett sorgeinlägg med slarv- och stavfel pga av tårblindhet. Stort tack Lilla O!
Låter som att jag har missat något bra återigen! Förmodligen beror det på att titeln inte skulle väcka mitt intresse.
Hur man svarar i telefon inom familjen kan ju också variera: jag och min syster svarar med våra förnamn, min mamma gjorde det likaså, min pappa säger efternamnet, min svägerska telefonnumret och slutligen mina barn samt bror säger hallå när de lyfter på luren. Egentligen kan jag inte förstå varför jag skulle svara med vårt gemensamma efternamn när det är jag personligen som lyfter luren?!
I övrigt håller jag med om det Morrica säger. Jag sitter på en liten arbetsplats med ungefär 30 stycken människor som skriker och pratar i mun på varandra 8 timmar/dag, 5 dagar/vecka. Det finns inte en chans att jag skulle vilja ha människor omkring mig när jag väl har sluppit ifrån tjattret på jobbet. Jag kan dock sträcka mig så långt att jag tar med en kompis på en promenad. Men, that´s it!