Kanon med kanon?

Hade det inte varit bra om alla elever i Sverige läste de litterära verk som är absolut bäst? Inte sällan hörs röster som vill skapa en kanon med böcker som varje svensk bör läsa. Bengt Göransson aktuell med boken Tankar om politik skriver så här i dagens Göteborgs-Posten:

Om man ber tio personer att göra en lista på de femtio viktigaste svenska litterära verken, de som bör ingå i en kanon, ska man med all sannolikhet finna att ingen lista kommer att vara identisk med någon annan lista. Och -det är det både märkliga och underbara- alla kommer att godkänna varandras listor. Vi känner igen kulturarvet när vi möter det. Därför kan en av överheten påbjuden kanon kan till och med bli kontraproduktiv. Det som inte står på listan behöver jag inte läsa. Det som jag vill se där är mindre värt än det som står där.

Jag tog mig en titt på några gamla inlägg, bland annat ett om svenskarnas läsvanor där det visar sig att svenskar kanske läser mindre. Kanske. Det säljs färre böcker, men vi lånar mer. Frågan är om en kanon verkligen skulle få oss att läsa mer? Det bygger i så fall på att läsarna inte är så barnsliga som jag. Jag har nämligen väldigt svårt för tvång och under hela min skoltid avskydde jag per automatik allt jag tvingades att läsa. Jag drog gladeligen både Vilhelm Moberg, Per-Anders Fogelström och Moa Martinsson ur mammas och mormors bokhylla, men August Strindbergs Röda rummet som jag tvingades att läsa i skolan som femtonåring avskydde jag med passion.

Malin Lernfelt, som inte direkt är min favorit på GP:s ledarsida, skrev en krönika om alla hemska pedagoger som inte ser till att eleverna upptäcker de stora svenska författarna utan använder en ”läs-vad-du-vill-pedagogik” och jag funderade kring om det verkligen är möjligt att skapa läslust genom att tvinga eleverna att läsa klassiker.

Går det att skapa en fungerande kanon? Är det önskvärt? Vilka böcker skulle en lista på de 50 viktigaste svenska verken innehålla? Hur gammal måste en bok vara för att kallas klassiker?

Frågorna är många helt klart, men den viktigaste kanske är: Kan man tvinga fram läslust?

Det här inlägget postades i Böcker och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Kanon med kanon?

  1. Toffs skriver:

    Jag tror definitivt inte heller på tvång. Man ska inte tvinga elever att läsa böcker som de inte känner starkt för, åtminstone inte alltid. Och om man nu ska läsa något gemensamt så ska det vara något som är relativt lättillgängligt och diskussionsvänligt. Inte någon gammal mossig bok från artonhundra kallt… Man kan visst introducera det, göra roliga saker av det etc. men man kan aldrig tvinga fram läsglädje. Engagemang är det enda som hjälper… tror jag i alla fall…

  2. Boktoka skriver:

    En annan intressant fråga när det rör det här med kanon är varför de verk som är klassiker och ihågkomna är det. Vilka verk har tryckts undan och glömts bort när dessa har lyfts fram? Tänker särskilt på 1890-talets kvinnliga författare som helt medvetet skrevs ut ur litteraturhistorien av det manliga gardet. Inte säkert att några av gubbarna från den tiden hade varit ihågkomna idag om vi hade fått minnas kvinnorna också.

    Därför är jag lite skeptisk till hela kanongrejen. Och jag tror inte på tvång utan på läslust. Problemet är då allmänbildningen. Kan man läsa korta snuttar och nöja sig därmed? Hela Röda rummet behövs väl rimligen inte?

  3. Lyrans Noblesser skriver:

    Håller verkligen med Boktoka här, vem ska göra urvalet? Tror inte heller på tvång och kan inte ens närma mig Aniara…

  4. agnes i Lund skriver:

    Håller helt med. Det vore hemskt om vi fick en måste-läsa-lista i skolan. Eftersom läsning är så pass personlig – det gäller både lärare och elever – måste det finnas stor valfrihet om läslust ska väckas. Dock tror jag det är bra om man i skolan läser samma bok (då och då i alla fall) – äldre eller modern – för att få möjlighet att lära känna det man annars inte hade valt och framför allt för att få upptäcka hur kul det är att diskutera det lästa.

    Jag tror vi måste acceptera att många ”klassiker ” måste få leva kvar i form av andra medier och inte går att läsa i sin helhet. Röda rummet till exempel innehåller alltför mycket av allusioner som blir väldigt ointressanta för den som lever år 2010. Läs då hellre Amalia Skram, samtida med Strindberg, men helt bortglömd av de skäl som Boktoka nämner. Aniara är jag däremot inte alls lika skeptisk till som Lyran.

  5. mariasbokliv skriver:

    Jag tror att tvång är ett oerhört effektivt sätt att stävja läsglädje… speciellt om du tvingas staka dig igenom texter som du inte förstår ett dugg av eller analysera ihjäl lyrik (det senare är min käpphäst). Om alla skall läsa samma text tror jag att man skall akta sig för att ta hela böcker om de inte är väldigt korta. Utdrag ur böcker kan vara mkt mer effektiva tror jag. Även den som läser långsamt hinner igenom texten och gillar man det lästa går det ju att återvända och läsa resten.
    Det är nyttigt att få läsa sånt som går utanför de egna ramarna men om ALL läsning går utöver det man tycker om/uppskattar/förstår/klarar av vad händer då med självförtroendet?
    Låt elever läsa vad de själva vill för läsglädjen men ge dem verktyg att analysera och relatera till texterna, (det är inte säkert att klassens storläsare är den som tillgodogör sig en text effektivast) och hitta texter som alla kan få med sig. Om man nu har en kanon med författare man bör känna till, ta Strindberg som exempel, är det troligen effektivare med elever som läst ”ett halvt ark papper” än sådana som läst några sidor av ”Röda rummet” för att sedan krokna?

  6. Frida skriver:

    Jag har också en del ruttna läsupplevelser från skolan, men de gånger jag uppskattade var dels när man fick med sig böcker hem över sommarlovet och de gånger man fick välja mellan ett par olika böcker. Att inte vara tvungen att läsa en bok man kanske inte är sugen på. Att få lite valmöjlighet. Men samtidigt tror jag inte eleven ska få välja helt själv (alla gånger) för då vidgar man inte sitt läsande. Får inte upp ögonen för vissa författarskap.

    Tvång är aldrig bra för min läslust, men att ha en lista att bocka av på när man läst en bok är för mig alltid trevligt🙂

  7. Å ena sidan reagerar jag likadant som dig på tvång. Å andra sidan FINNS det ju uppenbarligen en inoff kanon redan, och de elever som lyckas luska it det och läsa rätt böcker är de som får bra betyg (och ja, det är klart att det finns de som är så kallt beräknande. Jag vet för jag ver en sån.) Så det kanske vore bra med an kanonlista i jämlikhetens namn? Vet inte.

  8. Anna Johansson skriver:

    Jag är kluven till en kanon – jag tror inte på tvång men jag vill gärna att mina elever i de yngre åldrarna får med sig ett antal författarskap och jag jobbar aktivt med att ta in många olika böcker av samma författare samtidigt som vi har en gemensam upplevelse genom högläsning. Jag presenterar också alltid författaren på något sätt ex genom film. I högläsningsboken stannar vi till och reflekterar och diskuterar med jämna mellanrum och sedan läser eleverna på egen hand i böckerna vi lånat på biblioteket. Under skolåren 1 – 4 betyder det att eleverna har lärt känna t ex Elsa Beskow, Lennart Hellsing, Ulf Stark, Barbro Lindgren, Maria Gripe, Tove Jansson och Astrid Lindgren. Det är ett sätt som fungerar bra. Inget tvång men en tydlig linje i den litteratur som man äganr tid åt i skolan.

  9. Lyrans Noblesser skriver:

    Aniara är sannolikt en bra bok, men att tvingas analysera den som 18-åring förstörde den totalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s