”Det börjar med kärlek och bebisdrömmar, och slutar med tinnitus, utmattningssyndrom och för tidigt åldrande. Välkommen till småbarnshelvetet en plats de flesta föräldrar någon gång besökt.”
Jag känner verkligen igen mig i Satungsverserna av Kicki Edgren Nyborg. Det är en saga om det coola paret (just det känner jag kanske inte igen) som bestämmer sig för att skaffa ett barn. Det går inte alls så lätt som de tänkt sig och när det väl finns en unge i magen är det galet svårt att få ut honom. När Köttbullen väl är född tar han över parets liv totalt. Han har kolik och skriker sig igenom sina första månader (been there).Han äter dessutom upp all tid som paret tidigare haft så gott om:
”Köttbullen var hungrig och åt upp mammans bröst. Sedan åt den upp de extra tjugo timmarna som paret förr haft i sitt dygn. Nu var det bara i genomsnitt sex till åtta timmar kvar och paret ojade sig ofta över hur de skulle hinna jobba, sova och gå ut. Fast det där med krogen kändes inte så intressant längre. Barnet åt upp det också – slurp! Så var det sociala livet borta.”
När Köttbullen så blivit några månader verkar paret få ett rejält hjärnsläpp. De bestämmer sig nämligen för att skaffa sig ett barn till (been there) och när Köttbullen är 1,5 år föds så Kanelbullen. Liten och söt som socker. Kanske kan mamman också äntligen få ett eget barn då Köttbullen mest bryr sig om sin pappa. (been there)
Med två små barn blir livet knappast lättare. Två barn känns konstigt nog som fem (been there) Mamman känner sig snart som vore hon närmare hundra år. Det hjälper inte ens att knapra antidepressiva (done that) och snart undrar både hon och pappan vart livet tog vägen.
Kicki Edgren Nyborgs historia är nattsvart, men väldigt, väldigt rolig. Ingenting att köpa till nyblivna föräldrar, men kanske för dem som varit med ett tag. Eftersom jag själv har två grabbar med bara knappt 16 månaders mellanrum förstår jag verkligen att frustrationen inte handlar om bristande kärlek. Det är ”bara” det att livet förändras så snabbt när det dyker upp två barn nästan samtidigt. Nu har vi sådan tur att våra bullar inte bråkar som Kickis bullar tycks göra. Våra är bästa brorsor och det gör det hela lite lättare. Nu börjar jag tycka att vi var supersmarta som körde på så snabbt, men vägen till någorlunda sinnesro har varit lång.
Jag är glad att Satungsverserna getts ut då Kicki Edgren Nyborg sätter ord på det känsliga och kanske lite förbjudna. Hon vågar säga att det inte alltid är fantastiskt att vara förälder trots att barnen självklart är det bästa man har. Boken är dessutom illustrerad av författaren och just bilderna bjuder på en hel rad asgarv. Underbara!
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Pingback: Tweets that mention Jag älskar mina barn, men… « Lilla O -- Topsy.com
Den måste jag läsa! Har inte så tätt mellan mina men det blev en väldig skillnad med två..
Och jag är så provocerande så jag säger att jag inte alls känner igen mig i småbarnshelvetet! Vi fick tre barn på knappt 4,5 år. Nu fyller den minste 8 och jag njuter av att slippa passa på dem och att de trivs tillsammans (för det mesta). Däremot har vi hamnat i läxhelvetet – över huvud taget har vi fullt sjå, alla fem, att försöka hålla reda på läxor, gympakläder, frukt, papper som ska fyllas i m m, särskilt eftersom min man ofta är bortrest i veckorna… Men tro mig, småbarnsåren är inte nödvändigtvis ”värst”.
Det är inte provocerande. Bara att gratulera! Jag har däremot knappt några minnen från Lillebrors första tid med megakolik dygnet runt och en hysterisk Storebror som självklart sökte uppmärksamhet. Nu är de stora killar och livet helt annorlunda. Förhoppningsvis får vi mindre läxtrassel…
Den låter som rolig läsning! Men jag håller med Fru E, jag känner inte heller igen småbarnshelvetet, tycker det är mycket jobbigare med läxhelvetet… 🙂 Fast jag har å andra sidan inte tätt mellan mina tre barn heller.
Det här måste jag läsa! Redan det du skriver ger stark igenkänning: Barn tätt, tidsbristen, skriken, tröttheten…
Hej, tack för en bra blogg.
Den där boken hade jag missat. En av de saker (japp, vi är det coola paret) som inträffade när vår köttbulla kom, var att vi inte längre han hålla koll på böcker, film, musik mm.
Coleccionista illustrerar på flera sätt en samling (bloggförfattare med vänkrets) creddängsliga ”framgångsrika” stockholmares process att passera in i en ny fas i livet. Medelåldern. Det blir lite annorlunda. Hoppas att du och dina läsare kan gilla den. Välkomna in!
Just nu vill vi gärna ha kommentarer på temat jämnställdhet i artikeln ”Two In The Shirt spells TITS.
Länk: http://thecoleccionista.wordpress.com/2010/04/24/two-in-the-shirt/
Hahaha, den där boken måste jag läsa!
Inte heller jag har speciellt många minne från när nr 2 föddes. Allt var en dimma och jag minns bara en stress av att hinna hit och dit och amma överallt. Fast jag pluggade på halvfart då så det bidrog väl till stressen… Med barn nr 3 infann sig ett lugn som jag kan leva länge på!
Åh, tack vilken underbar recension! Kul att nån känner igen sig.
Nu är Köttbullen och Kanelbullen lite större, och riktigt trevliga att ha att göra med! Men om några år börjar läxläsningen…
/Kicki Edgren Nyborg
Fint recention Lilla O!
Du verkar ha färdigheten att skriva en egen…
Hälsa mannen och barnen ”over there”!
Peter