En riktig pappa

Vad är en riktig pappa? Finns det lika många regler för honom som det finns för en riktig mamma? Mymlans bloggtema denna veckan handlar om den glömde föräldern, pappan.

Min pappa arbetade mycket, men på något sätt fanns han ändå där. Han var en pappa av sin generation, men inte helt frånvarande.Vi reste mycket på somrarna och mina minnen från barndomen handlar inte sällan om dessa resor. Hur vi sjöng i bilen hela familjen. Låtar från 60-talet som pappa bestämt. Att spela in ett semesterband inför en resa var viktigare än att packa annat.  

Jag är lik min pappa. Lika envis, lika arg när jag blir stressad, lika hopplös när det gäller att fastna i saker som blandband när det finns tusen viktigare saker att göra. Jag har också lärt mig att debattera efter att ha tränat mot och ibland med honom i diverse diskussioner som alltid förekom vid middagsbordet.

På många sätt var och är min pappa en traditionell man. Det här med jämställdhet, pappaledighet, feminism och kvotering är nog ingenting för honom. Jag skriver nog, för min pappa upphör aldrig att förvåna mig. Han är fortfarande öppen för förändring. Han är säker och ibland lite konservativ när det kommer till åsikter, men han lyssnar alltid. Jag har alltid känt att han respekterat mig och mina åsikter. Jag och syrran är hans små flickor, men vi har alltid hängt med på fotboll och fått de största hamburgarna. Jag tror faktiskt inte att han behandlat oss annorlunda än han hade behandlat de söner han aldrig fick. Han har inte heller lyft på ögonbrynet en enda gång när min yngste son kommit invalsande i ännu en rosa skapelse.

Så vad är en riktig pappa? Idag tycker jag att det är en pappa som tar samma ansvar för sina barn som mamman gör. Som tar halva föräldraledigheten och hälften av vabdagarna. Som vet när det är utflykt på dagis, vilka kompisar barnen har och vilken storlek de har på kläderna. Var min pappa en sådan pappa? Absolut inte. Han jobbade visserligen hemma ibland när vi var sjuka och bjöd på fiskbullar i buljong utan redd sås, men i vardagen var det mamma som fanns där. När det gällde att köpa rätt lp-skiva hade han full koll, men klädstorlekar tror jag knappast att han lade på minnet. Skulle han kört samma strategi idag? Det tror jag inte.

Han var en riktig pappa. En orolig sådan. Var jag fem minuter sen från bussen möttes jag av pappa med en ficklampa i handen. När jag flyttade hemifrån påpekade han ständigt ”Du vet att du får flytta hem när du vill”. Resultatet blev visserligen att hans envisa dotter blev ännu mer bestämd i att klara sig själv. Jag bad aldrig om ett öre. Det betydde inte att jag stod utan stöd. Pappa stack alltid till mig det jag kunde tänkas behöva. Rättvist ska det också vara, får jag så får syrran och vise versa. Ofta är det syrran som får först. Småsystrar ni vet. 😉

Han var och är också en snäll, ibland alldeles för snäll pappa. Inte sällan har jag och syrran drivit hejdlöst med honom. Han blev gråhårig tidigt och tyvärr har båda hans döttrar ärvt detta. ”Du borde betala för våra frisörbesök” sa syrran en gång på skoj. ”Det är skitdyrt att färga håret och det är dina kassa geners fel att vi behöver göra det.” Pappa tänkte ett tag och sa sedan  försiktigt ”Ja, det kanske du har rätt i.” ”Men pappa, vi skojar” sa vi skrattande. ”Jo, jo” svarade pappa, ”men ni har en poäng”. Det är min pappa i ett nötskal.

En riktig pappa är någon som är närvarande. Min pappa påverkades av sin tids ideal, men liknar mer och mer dagens pappor. Han ringer oftare själv, istället för att hälsa saker genom mamma och han är en riktig toppenmorfar. Kraven på föräldrar förändras över tid och jag tror att min pappa hade varit en riktig pappa även idag.