En trevlig bekantskap

Christine Falkenland är en av de författare jag sett och hört på TV och läst om i tidningar, men som jag aldrig läst något av, förrän nu. Nu har jag nämligen läst hennes Vinterträdgården. En annorlunda kärlekshistoria om kärleken och vänskapen mellan Laura och Shahrzad. Laura, den snart 40-åriga, ensamma barnskötaren som bor med sin pappa i bandomshemmet. En kvinna som aldrig älskat och som inte riktigt vågar älska. En kvinna som skäms över sig själv, sin kropp och sina känslor. Som helt saknar självförtroende. Sharzad, den unga, gifta kvinnan från Iran som är fast i ett arrangerat äktenskap med en man som hon inte älskar. Hennes son Aryan går på förskolan där Laura arbetar och de börjar umgås. Vänskapen övergår i en ganska omöjlig kärlek.

Håller med Bokstävlarna om att det inte är lockande att byta plats med huvudpersonen. Det är mycket ångest och total brist på självkänsla och självförtroende. Laura tar väldigt lite hänsyn till sina egna behov och helst verkar hon vilja vara osynlig.  Hon har inte flyttat hemifrån, har valt ett yrke där hon inte behöver ta varken plats eller ansvar och hon ser egentligen ingen begåvning hos sig själv. Hon har visserligen författardrömmar, men trots att hon går en skrivarkurs lyckas hon nästan helt undvika att skriva någon som andra får läsa. Hon vet att det hon skriver är kasst och vill inte höra kritiken.

Jag tycker om de dikter som finns i boken. De är vackra och jag tycker om sättet de för handlingen framåt. De förklarar Lauras syn på livet och på Shahrzad. Shahrzad som är det enda levande och vackra i Lauras liv. Jag tycker om Falkenlands sätt att skriva. Tempot är lågt, meningarna lika trevande som Laura själv. Det är ganska svart och ångestfyllt bitvis, men ljuset glimtar fram ibland. En mycket läsvärd bok. Inte upplyftande, men vacker.

Jag vill definitivt läsa mer av Christine Falkenland och diktsamlingen Om honom fick följa med hem från biblioteket idag.