Om krigets lärdomar

”På vinden ligger det högar med tidningar, brev och alla möjliga saker. Att stiga in där i mögellukten var som att stiga ner i det förflutna. Förr älskade jag att leka där, och som genom ett under blev vinden inte skadad av granaterna som träffade vårt hus. Jag ser mig omkring: leksaker, fotoalbum, en barnvagn, ett fotbollsspel, två cyklar… Hela min barndom finns inom dessa fyra väggar.”

Författaren Alexandre Najjar växte upp i Libanon och i Krigets skola återvänder han både till landet och till sin barndom. När han som vuxen återser de platser där han lekt som barn förflyttas han tillbaka till den tid då Libanon var märkt av krig. Ett krig som han menar är ovärderligt för honom som författare trots att han självklart önskat att han fått slippa genomlida det. Han liknar det vid en livets skola som format både honom och hans författarskap. Genom ögonblicksbilder låter han oss förstå hur det är att ha vuxit upp i krigets skugga, hur sorger och prövningar fått honom att uppskatta livet.

Det är en fin liten bok som på ett sätt berör mig väldigt, men som samtidigt känns för kort för att hinna beröra rejält. Jag hinner inte riktigt leva mig in i historien innan den tar slut. Därmed inte sagt att Krigets skola är annat än en bra bok. Om inte annat fick jag en större förståelse för mina elever som nästan alla har vuxit upp i krig. Jag är imponerad över att de kan leva så normalt som de kan, men jag förstår att de lärt sig uppskatta lugnet som freden innebär på ett helt annat sätt än jag någonsin kan.