Finns det några snälla barn?

Timo Räisänen spår att besserwissermorsan (som inte alltid är en kvinna) blir tiotalets värsta partypooper. I alla fall i hans liv. Föräldern som hela tiden säger ”vänta bara” och berättar om hur hemskt och jobbigt det är att ha barn. KaosJenny, drottningen i stökriket funderar också över varför det verkar vara så tråkigt att vara mamma. Hon skriver om alla tjatande mammor i pulkabackarna som inte verkar ha kul alls.

Jag tror inte att jag är varken en besserwissermamma eller en gnällmamma. I alla fall inte oftast. Å andra sidan är jag nog inte någon mamma som bara beskriver småbarnslivet som en ständig dans på rosor. Mina ungar sov inte mycket när de var små, de skrek av magont (speciellt lillebror som hade grymmekolik), avskydde barnvagnen och var vaknast bland ungarna i föräldragruppen. På gott och ont. Jag fick nog inte höra ”vänta bara” så ofta, men däremot den väldgt konstiga frågan ”är han snäll”? Varför frågar man så om bebisar? Vad ska man svara?  ”Nej, han är en elak jävel som skriker sig igenom nätterna” är kanske inte något riktigt korrekt svar. Klart ungen är snäll, men det kanske inte betyder detsamma som tyst.

Gnällde jag? Ibland, men det finns annat som vi aldrig haft problem med. Mat har de alltid tryckt i sig, vällingflaskan gav oss några timmars sömn till och de har roat sig rätt bra i babygym och gåstol. Nu kan de leka i timmar med varandra. Jag vet dock tyvärr att jag frågat om nyblivna föräldrars nattsömn (förlåt Timo) men bara av den anledningen att sömn är så extremt viktigt för mig. Nu sover grabbarna hyfsat bra, om än i fel säng större delen av natten. Eller fel är det kanske inte, men de sover i alla fall inte i sin egen hela natten. Lillebror gör det ibland, men storebror kan man nästan sätta klockan efter. Någon gång mellan halv ett och ett kommer han trippande. Ibland lite tidigare, men sällan senare. Kanske kan man se det som att han faktiskt sover i rätt säng, för vi får faktiskt sova riktigt bra.

Tjatar jag? Inte just gnälltjatar på det sätt som mammorna i pulkabacken, men jag tror precis som Timo att ungarna inte ska bestämma själva. Alltså är det vissa saker som de bara får kacceptera, där de inte har någon talan. Läggtider, sockerintag och uppträdande är sådana saker. Däremot får de gärna bestämma vilken sorts bröd de vill ha när vi handlar eller om de vill ha köttfärssås eller fisk till middag, om de föredrar blomkål eller broccoli, äpplen eller päron, äpplejuice eller apelsinjuice. Då kan jag få rätt konstiga blickar i affären.

Nu leker grabbarna grymt bra. Vi har överlevt den värsta småbarnstiden och kommer definitivt inte att fylla på barnaskaran. De sover hyfsat, äter bra, funderar och babblar i det oändliga och är kul att umgås med. De är visserligen också envisa, busiga och arga ganska ofta, men nu de flesta av ”arg-generna” kommer från mig kan jag liksom inte gnälla så mycket på det. Envisheten har de däremot ärvt från precis alla i släkten och busigheten här väl ändå till.

Det har inte heller blivit som den hemskaste besserwissermorsan jag träffat förutspådde, hon som tyckte så synd om mig för att jag bara fått pojkar och därför aldrig skulle få gosa eller kramas. Här gosas det hur mycket som helst, kramas och pussas. Det går faktiskt (hör och häpna) att göra det med pojkar också.

Annonser
Det här inlägget postades i Familj och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s