I en riktigt eländig framtidsvärld finns tolv distrikt. Varje år hålls Hungerspelen i huvudstaden. En dokusåpa som visas i direktsändning och följs av befolkningen i alla distrikt. En tävling där endast vinnaren överlever. Från början är det tjugofyra deltagare, en flicka och en pojke från varje distrikt. I Distrikt 12 lottas lilla Prim fram att representera det fattigaste distriktet i årets spel. För att rädda sin lillasyster anmäler sig istället Katniss frivilligt. Katniss är en riktigt cool tjej och en bra förebild. Skönt med en stark och driftig tjej i en ungdomsbok. Hon får sällskap av bagarsonen Peeta som påstår sig ha varit kär i henne så länge han kan minnas.
De båda får resa till huvudstaden för att äta upp sig, träna och stylas innan de ska bli världskändisar. Det har aldrig hänt att någon från Distrikt 12 vunnit och oddsen är helt klart emot dem. När spelen väl har inletts kommer de varken få mat eller vatten utan är helt utlämnade till sin egen förmåga att hålla sig gömd och eliminera sina motståndare. Det gäller att få tittarnas sympati så att man kan få sponsorer, då deras gåvor kan vara det som möjliggör överlevnad.
Jag trodde att Hungerspelen skulle vara spännande, men att den skulle få mig att bli en värre boknörd än vanligt och till och med laga mat läsande kunde jag inte tro. Suzanne Collins skriver i ett rasande tempo och trots att hon får med detaljerade beskrivningar av såväl personer som miljö blir det aldrig segt. Hon målar upp en väldigt tydlig värld och trots att allt egentligen är osannolik blir det både troligt och trovärdigt. Det är lätt att engagera sig i bokens personer och att det är huvudpersonerna som är de goda råder det ingen tvivel om. Därmed inte sagt att alla andra tävlande är monster och det gör boken ännu mer spännande och gripande. Jag tror att Hungerspelen är en bok som passar både gammal och ung
Ett stort tack till Jenny min hemliga bokvän som skickade den i julas. Jag bara måste läsa andra delen Fatta eld också. På måndag ska jag sälja in Hungerspelen till mina elever och erbjuda dem mitt exemplar. Brukar lämna pocketböcker vidare till dem om jag tror att de kan passa, då jag sällan läser om en bok. Måste bara kolla med maken om han vill läsa först. Han lät lite lockad. Egentligen är det mer hans genre än min.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Den är fantastisk! Fatta eld är inte lika bra (eller, jag tror den kommer funka fint när tredje boken kommer, men den dramatiska kurvan är lite klumpigt gjord, så den tar sig inte förrän på slutet).
Om du inte har läst John Marsdens serie som börjar med ”I morgon när kriget kom”, så rekommenderas den. Där har du SJU såna böcker som du kommer läsa medan du lagar mat, duschar och kör bil.
Jag har tittat in flera gånger om dagen sen jag såg att du påbörjat Hungerspelen för att det var så spännande att se vad du tyckte om boken. Roligt att du tyckte så bra om den =)
Håller med föregående talare om att Fatta Eld inte är riktigt lika vass men den tar sig som sagt på slutet.
Säljer förresten också in Hungerspelen till mina elever varje chans jag får 😉
De är helt klart läsvärda, och jag ser fram emot att läsa den tredje delen (som skall ges ut i slutet av augusti i USA) eftersom cliff-hangern som avslutade tvåan gjorde ett rejält avstamp. Funderar på när jag kan ge dem till äldste systersonen, men får nog vänta ett par år till (han är tolv nu).
Läs för guds skull inte de böcker som Marsden följt upp sin serie om sju med, de heter något i stil med Ellie:efteråt och liknande och där börjar han trampa runt i gammal sörja.
Klotho: Jag håller med. Man ska absolut inte läsa de tre sista böckerna om Ellie. Alltså, man gör ju det ändå, eftersom man gillar Ellie, men man borde inte. De är verkligen inte bra på något sätt. Det är konstigt egentligen, för Marsden skrev ju även så många bra ungdomsböcker FÖRE Kriget-serien, så han borde ju verkligen inte behöva ge sig på dåliga böcker så här efteråt? Jag förstår faktiskt inte riktigt.
Men jag längtar också efter tredje delen i Hunger-serien.
Pingback: Dokusåpa med knorr « enligt O