Jag är ett stort fan av Katarina Wennstam då hennes böcker är både viktiga och välskrivna. Förväntningarna var därför på topp när jag läste Alfahannen och de infriades med råge. Den avslutande delen av trilogin om mäns våld mot kvinnor handlar om sexuellt utnyttjande och makt. De tidigare har tagit upp prostitution och misshandel och är båda fantastiskt bra.
Nu får vi möta filmstjärnan Jack Rappe, alla kvinnors dröm och en riktigt bad boy. Han tar vad han vill ha och han drar sig inte för något. Samma kväll som han får sin efterlängtade guldbagge verkar han gått för långt och någon kör en avslagen flaska i magen på honom.Vem? En i raden av försmådda kvinnor?
För tredje gången får vi träffa åklagare Madeleine Edwards som blir den som ska se till att den unga dam som sägs ha skadat Rappe får sitt straff. Under rättegången förstår vi att stjärnan med det stora egot inte riktigt har förstått innebörden av det lilla, men ack så viktiga, ordet nej. Vad betyder egentligen ett nej? Hur kan det vara så att det 2010 inte är självklart att lyssna till en kvinna som säger nej? Varför är det fortfarande så att den som utsätts för sexuellt utnyttjande eller till och med våldtäkt blir hårdare ansatt än den som begått brottet?
Parallellt med rättegången får vi också följa Jan Rappes sista filminspelningen, en modern version av Så tuktas en argbigga med debutanten Emma Wahl i den kvinnliga huvudrollen. Wahl? Ringer det en klocka? Hon är dotter till Jonas Wahl, advokaten som åkte fast för att ha köpt sex i bok nummer ett Smuts. Så snyggt, så snyggt när Wennstam knyter ihop alla trådar och dessutom sätter dit en knorr.
Läs Alfahannen, du måste verkligen göra det. Men innan dess vill jag att du läser Smuts och Dödergök. Dessutom får du inte missa två böcker som alla borde läsa Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Kort sagt, läs Katarina Wennstam. Nu.
Tack till Albert Bonniers Förlag som var snälla nog att skicka mig boken.
Lättläst betyder inte betyda ytligt, det står helt klart efter att ha läst Nollan av Beth Goobie som just nu ligger bra till för att bli den tredje bokcirkelboken.
Boken handlar om Sofie, även kallad Grodan, som är 17 år. Hennes liv är verkligen hemskt och hon är helt övertygad om att felet är hennes. Hon sköter sig inte som hon ska och därför står hennes pappa henne. Varför är hon så kass och klantig så att pappan är tvungen att slå henne? Hon försöker och försöker, men hur hon än gör blir det fel. Att pojkvännen Lasse gör slut tar hon som ännu ett bevis på att hon är totalt värdelös.
På ett rättfram och ärligt sätt berättar Beth Goobie om Sofi och hennes kamp för att undvika att alla nyfikna i skolan och på socialtjänsten inte ska få reda på hur hon har det hemma. Hennes granne och vän Polly låter sig dock inte luras och gör allt för att Sofi ska förstå att hon måste berätta vad det är som händer hemma.
Nollan är en riktigt bra bok. Den är lättläst, men ändå innehållsrik, allvarlig utan att vara fär komplicerad. Det är en konst att få in en bra historia på få sidor, men Beth Goobie har helt klart lyckats. Jag läser gärna fler böcker av henne och mina elever lär få göra det också!
På bloggen Glömda ord utmanar Petra oss att använda ett mer eller mindre bortglömt ord varje dag. Idag är ordet apostlahästar som är ett så mycket finare ord än det mycket simplare ben. Jag är lite av en ordnörd. Inte så att jag slänger mig med konstiga ord, utan snarare så att jag sparar på fina ord för att använda dem vid ett speciellt tillfälle. Mina stackars elever får höra en del och just apostlahästar borde de ha koll på även om jag betvivlar att de använder det speciellt flitigt.
Hur ska vi komma till simhallen? Apostlahästarna fungerar bra.
Det här med att samla ord kommer sig av att jag under utbildningen läste underbara Att lära ut författarens hantverk av Ralph Fletcher. Att väcka elevernas nyfikenhet för ord och språk menar han är nyckeln till den språkglädje som borde finnas hos varje unge.
Spankulera är ett favoritord, som är så mycket trevligare än att promenera. Lugnare på något sätt. Flanera är också mysigt, liksom att strosa men att driva låter lite tråkigare för att inte tala om vanka.
Hur som helst är det mycket man kan göra med sina apostlahästar.
En haiku med 17 stavelser. 5-7-5. Twitterdikter. Något jag tvingat elever att skriva. Nu försöker jag själv.
När jag snabbt kikade in hos Lyran lite tidigare idag såg jag att veckans tematrio var kärlek. Jag tänkte länge, men kunde inte komma på en enda bok om kärlek som inte på något sätt slutar olyckligt. När jag läste lite mer noggrant insåg jag att temat faktiskt var just olycklig kärlek. Skönt att Lyran liksom jag är lite för cynisk för Alla Hjärtans Dag.
Berätta om tre romaner/dikter/noveller/texter som handlar om olycklig kärlek:
1. Den nyss utlästa Allt är bara bra, tack och Moa Herngren handlar om kärleken mellan Lea och Michel. En passionerad kärlekshistoria som minst sagt slutar i katastrof. Riktigt läsvärd och gripande.
2. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är egentligen värd ett eget inlägg. Denna fantastiska diktroman handlar om kärleken mellan Henrik och Märta. En oändlig kärlek som är så stor att det kväver och dödar.En kärlek som hon försöker lämna, men som inte låter sig lämnas.
3. Sten älskar Carmen mer än något annat. Ändå kan han inte vara trogen ens när hon blir sjuk i cancer. En sorts kärlek av Ray Kluun handlar om en väldigt speciell kärlekssaga som får ett riktigt sorgligt slut.
Usch, det var inte muntert. Vill du läsa något lite gladare kan jag tipsa om Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck som handlar om ett riktigt sött par och ung, oskyldig kärlek.
En dumpad man, en president som föredrar att läsa tidningar i sängen än att styra landet och en afghan med sångardrömmar. De är de första vi möter i American Dreamz. Lägg också till en blondin med sångardrömmar och en försmådd pojkvän som reser till Afghanistan så har ni början på denna riktiga såpa. ”Bring me some freaks” är önskemålet från Martin Tweet, den grymme och elaka programledaren för USA:s största underhållningsprogram American Dreamz och blir sedan ännu mer specifik i sina önskemål då han önskar en arab och en jude. Araben han önskar är Omer, som egentligen är i USA för att fullfölja sitt uppdrag som terrorist.
”Snälla, tvinga mig inte att göra en säsong till”, mumlar programledaren för sig själv innan han ger sig in i den nya säsongen . Jag kan tänka mig att det kan bli så efter ett tag. Simon Cowell som ÄR American Idol kommer t.ex. inte att fortsätta efter nästan säsong. Lite mer oroväckande är det att presidenten verkar känna detsamma. Vad han gör i filmen övergår mitt förstånd. Presidentspåret är både löjligt och meningslöst. För att nå popularitet ska presidenten vara gästdomare i American Dreamz. Då vill de hemska terroristerma att Omer ska spränga presidenten i luften.
Ja, ni hör. Det blir bara värre och värre.
Omeriserad, det är vad alla ska bli och det är helt klart en uppgjord show var enda syfte är att locka publik. Lite kul är det någon gång ibland när det drivs med dokusåpastereotyper, men mest av allt är detta en riktigt dålig film. Jag ser mycket hellre originalet ikväll 22.40 i TV4. Del två sänds redan imorgon samma tid.
Ny vecka och ny etta på Bokustoppen, vilket betyder ännu en bok att läsa i Bokusutmaningen. Från ingenstans kom Precious av Sapphire vilket kan ha att göra med att filmen med samma namn hade premiär nyss. En film som fått strålande kritik.
Tillbaka på listan är också Susanna Alakoskis Svinalängorna. Hennes nya bok Håpas du trifs bra i fengelset ges ut på Albert Bonniers förlag den 12:e februari. Något att se fram emot!
Jag hade tänkt strunta i den senaste skoldebatten om lågstadielärare och även den om hjälplärare, men efter att ha läst Christers inlägg är jag tvungen att skriva ett eget. Mycket är kanske redan sagt i kommentarer till den skånska kollegan, men jag kör på ändå.
Lärare som utbildades för alla nio stadier i grundskolan infördes mig veterligen inte 1985 även om Björklund vill göra det gällande. Nör jag utbildade mig på 90-talet valde man mellan 1-7 och 4-9 där den senare utbildningen inriktade sig på färre ämnen. Tanken med 1-7 lärare var att de skulle undervisa i ma/no ELLER Sv/SO vilket är en mycket bättre idé än att en lärare ska undervisa i alla ämnen. Tyvärr är det så att det ofta är så att lärare som endast har utbildning i några ämnen undervisar i alla och att arbetslagen har luckor. Att begränsa valet av ämnen så att alla har svenska eller matte, samt gärna engelska vore en idé. Tror inte på en tillbakagång till lågstadielärare utan istället en utveckling av verkligheten som faktiskt passar utbildningen. Lösningen stavas arbetslag.
Jag vill hellre se en specialisering i ett par eller kanske tre ämnen och därtill grundläggande kunskaper i svenska/matte för alla. Vi måste arbeta i arbetslag för att eleverna ska få bästa möjliga utbildning istället för att ta mer än ett steg tillbaka. Jag tycker att det är riktigt konstigt att Jan Björklund gör en helomvändning och förespråkar bredd snarare än djup gällande ämneskunskaper. Det är helt orimligt att en person ska undervisa i elva ämnen. Det säger sig själv att kvaliteten kommer att bli låg trots förlängd utbildning.
Det handlar inte bara om ämneskunskaper, utan om att man som lärare på något sätt måste brinna för sitt ämne. Jag skulle säkert kunna undervisa i matte eller no, men det skulle bli riktigt tråkig undervisning som tyvärr skulle bli rätt läroboksstyrd. Det ska, som några lärare säger i SvD, vara roligt för både eleverna och läraren. För att de bra idéerna ska utvecklas måste det finnas ett visst intresse.Vem är intresserad av alla ämnen som eleverna på lågstadiet ska läsa?
Hjälplärare är jag dock skeptiskt till, men gärna en ökning av annan utbildad personal i skolan som socialpedagoger, fritidspedagoger, socionomer, elevassistenter. Det är tillräckligt illa med alla obehöriga sk. lärare, vi behöver inte fler outbildade personer i skolans värld. Det måste i så fall ställas höga krav både på utbildning och pedagogisk färdighet. Något som visserligen borde gälla även lärare.
Amanda Jensson tillhör topparna, Måns Zelmerlöf är helt okej, men det är inte bara Ola som inte får mig att kapitulera. Idol har fått fram en del kända ansikten, men sedan programmet bytte jury har jag inte tittat. Det har varit några slätstrukna år.
Vill du se en riktig jury och riktigt bra deltagare är det istället American Idol med min juryfavorit Simon Cowell som gäller. Tyvärr är det hans sista år. I år har dessutom mesiga Paula Abdul bytts ut mot Ellen DeGeneres så jag spår att det kommer att bli ett höjdarår. Förra årets nykomling i juryn gjorde ett riktigt bra jobb. Den nionde säsongen börjar sändas i TV4 imorgon kl 22.40. Förra året vann Kris Allen, men jag tycker att tvåan Adam Lambert var strået vassare. Bästa vinnaren någonsin? Jag skulle nog säga Jordin Sparks som vann 2007 tätt följd av 2008 års vinnare David Cook.
Bäst någonsin? Jag är svag för Elliott Yamin som kom trea 2006 och Jason Castro som kom fyra 2007.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
