Jag har skjutit upp det här inlägget ett tag. Tagit fram boken, satt mig vid datorn, öppnat ett nytt inlägg och sedan suttit och stirrat på skärmen ett tag innan jag surfat till någon mer spännande bokblogg och läst. Boken som orsakar denna frustration är höstens snackis Hypnotisören av den inte längre så hemlige Lars Kepler.
Hypnotisören handlar om kriminalkommissarie Joona Linna som är en väldigt anonym figur. När jag tänker tillbaka på boken kommer jag knappt ihåg något om honom. Inte var han bor eller vem han bor med eller ens hur han är som person. Visserligen får det inte bli för mycket sidosnack, men en ordentlig presentation av huvudpersonen vill jag ändå ha.
Istället läggs mycket fokus på Erik Maria Bark, hypnotisören som för tio år sedan offentligt lovat att aldrig hypnotisera någon mer. Nu kallas han in för att hypnotisera en liten pojke, vars föräldrar och syster mördats brutalt. För att kunna rädda den syster som lever måste man få veta mer om gärningsmannen som pojken tros ha sett.
Lars Kepler är en pseudonym för äkta paret Ahndoril. Två författare alltså. Kanske är det därför som språket är så ojämnt. Det känns verkligen som om det är två olika personer som skrivit boken. Ibland är det så dåligt och hackigt att Liza Marklund framstår som en nobelpriskandidat, men så plötsligt får det liv och flyter på med en väldig lätthet. Det märks också ofta att det är parets första deckare. Förloppet och polisens arbete presenteras på ett övertydligt sätt och det gör att handlingen stannar upp väldigt. De första hundra sidorna är riktigt sega. Handlingen rör sig i cirklar och mycket tuggas om och om igen. Egentligen får historien driv först när handlingen flyttar tio år tillbaka i tiden. Hypnotisören är en brutal berättelse och bitvis är det riktigt spännande. Tyvärr stannar handlingen upp ganska ofta och historien har inget riktigt driv.
Det här känns som en snabbt ihopslängd deckare som dessutom är illa redigerad. Någon borde ha rättat till det spretiga språket, eller är det ett medvetet stilgrepp? Inget lyckat sådant i så fall. Dessutom är boken onödigt våldsam och blodig. Det här är en okej deckare, men absolut inte mer. Jag känner ingen längtan efter att läsa mer om Joona Linna. Det finns så många bra deckarförfattare, men paret Ahndoril tillhör ännu inte dem.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Vad roligt det var att få läsa vad du tyckte om ”Hypnotisören”. Jag håller verkligen med om redigeringen – den är fullständigt katastrofal. Min mamma har precis läst boken och hon visade flera märkligt formulerade meningar som jag inte hade upptäckt. ”De” och ”dem” är ihopblandade hur som helst.
Jag tycker nästan synd om paret Ahndoril på grund av denna dåliga redigering – det märks så väl att Bonniers har haft bråttom att få ut dem på försäljningsdiskarna. Ahndorils förtjänar bättre än så.
Förlaget verkar definitivt haft väldigt bråttom. Synd egentligen, då det inte är en dålig historia, bara dåligt berättad.
Visst finns det några redigeringsfel i Hypnotisören, men de/dem hör inte till dem! Hur står det till med grammatiken? Jag tyckte personligen att boken var skickligt berättad och fantastiskt spännande, men jag har ju bara jobbat som redaktör (ej för Hypnotisören) i 23 år, så vad vet jag …
Svenbertil, jag reagerade mest på att stilen på språket skiljer sig så mycket åt mellan de olika delarna, vilket gör att läsningen lämnar en del att önska. Sedan är det självklart en smaksak vad man gillar oavsett om man arbetat som redaktör eller inte.
Det förvånar mig att man kan uppleva den här boken som skickligt berättad. För mig är detta ett hafsverk med allt för låg trovärdighet i intrig och personteckning.