Om blod i alla dess former

Veckans Bloggtema är släkten. Jag tänkte berätta om delar av min. De har en egenskap gemensamt, en livavgörande och samtidigt riktigt irriterande egenskap.

Min morfar, världens mest envise gubbe,  fyllde 83 i november. Fortfarande gräver han i trädgården, fixar med huset och han är dessutom kristallklar. Ont har han och han svär åt det, men kör på ändå. Av honom har jag ärvt viljan att aldrig ge upp och vikten av att vara vänlig mot främmande människor i vardagen.

Morfar har snart varit gift i 60 år med världens kanske mest envisa dam. Min tjusiga mormor. Hon håller inte inne med sin frustration  över att kroppen sviker henne, men vägrar att bli gammal. Hon surfar på internet, har ett konto på facebook och är nyfiken på allt som är nytt. Av henne har jag ärvt mitt något ojämna humör och min längtan efter att upptäcka nya världar.

De två mest envisa människorna i världen fick självklart en envis dotter. Något annat vore konstigt. En dotter som var omhuldad och älskad. En dotter som på många sätt är den tryggaste människa jag känner. En mamma man kan ringa mitt i natten utan att tveka en sekund. Hon har lärt mig att försöka prioritera mig själv och inte alltid göra vad andra förväntar sig.

Vem träffade då den envisa dottern? Jordens envisaste man såklart. Med ett jäkla humör som sällan visar sig, men kan skrämma vem som helst vid behov. Hans envishet handlar också om kunskap och om att ha rätt. Humöret har han inte ärvt efter sin mor, min farmor, men envisheten, den sega kampen, förmågan att aldrig ge upp, den har han fått efter henne. Han har lärt mig att alltid stå för mina åsikter även när andra inte håller med mig. Tyvärr har jag också ärvt hans humör. Eller tyvärr är fel ord. Mitt humör har hjälpt mig många gånger.

En gång blev jag kallad glasögonorm av en kille i min klass. Jag var sju år gammal och kommer aldrig att glömma det. Någonting slog slint i huvudet på mig och jag tog upp min sko och drämde den i huvudet på den stackars pojken. Sedan gick jag lugnt därifrån. Jag blev aldrig kallad gasögonorm igen. Ingen sätter sig på min fars dotter, trots att hon inte pucklar på folk längre vågar hon vara tydlig med vad hon tycker. På gott och ont.

Mina envisa föräldrar har uppfostrat två minst lika envisa döttrar. Vissa egenskaper har en tendens att gå i arv. Syrran är värre än jag är. Självklart. Och fråga inte henne.  Jag är absolut inte mer envis än vad hon är. Absolut inte. Hon har fel.

Mina svärföräldrars blod rinner inte i mina ådror, men i mina barns. Sedan de blev farmor och farfar till mina barn har jag kommit att uppskatta dem mer för varje dag.  Är de envisa? Definitivt, men på ett lite finare och mer stillsamt sätt än min släkt. Jag hoppas att mina barn ärver min svärmors fantastiskt goda hjärta och min svärfars förmåga att alltid se det positiva i tillvaron.

Min man har ärvt den mer stillsamma envisheten av sina föräldrar. Tur är väl det, annars hade det stormat här hemma oftare än det gör. När vi just fått veta att Storebror parkerat sig i magen funderade vi över de goda och mindre goda egenskaper som vi besitter och funderade på hur de skulle kombineras i barnet. Vi gjorde ett worst case scenario. En envis, argsint unge utan tålamod och med en riktigt taskig koncentrationsförmåga. Riktigt så illa blev det inte, men jäklar vilken vilja våra ungar har. Envisare ungar får man leta efter. De vill dessutom ständigt ha rätt och började argumentera innan de kunde prata.

Jag behöver inte fundera särskilt länge på var de har fått det ifrån.

Blod i alla dess former slår nästan allt vatten. Några lyxiga varianter av vatten finns helt klart i mitt liv, men om dem får jag skriva en annan gång.