Bra helt enkelt

Unni Lindell kan konsten att berätta en historia utan att krångla till det i onödan.Vad befriande att läsa en enkel och välskriven deckare. Att slippa kapitel som utspelar sig i en annan tid, monologer från mördaren eller till och med offret, skönt att slippa allt kursivt. Skönt dessutom att poliserna är just poliser och inte står för huvuddelen av handlingen.

Missförstå mig rätt nu. Mörkermannen är på intet sätt en simpel eller förenklad historia. Tvärtom är det en både spännande och intrigfull berättelse som inte alls bara håller sig här och nu, men som ändå koncentrerar sig till nuet. Inga lösa trådar helt enkelt och även det är i dagens deckarvärld tyvärr ovanligt. Jag hatar lösa trådar och ovidkommande sidospår.

I Mörkermannen fokuseras på två kvinnor. En kvinna blir knuffad från en balkong och dör omedelbart. Helt oväntat kan det inte vara för henne, då vi vet att hon är rädd för någon. När hon målar tånaglarna för att bli ett vackert lik vet vi att hon vet att slutet är när. Vem som vill henne illa vet vi inte och även om jag ganska länge anar hur det hänger ihop bjuder Lindell ändå på spännande läsning.

Den andra utsatta kvinnan är mycket yngre och arbetar på en campingplats. Hon får för sig att någon tittar på henne genom en ventilationslucka. När hon får reda på att en annan flicka som bott i rummet många år tidigare blev våldtagen och mördad tar historien fart på allvar.

Cato Isaksen, en av mina deckarfavoriter, är buttrare än vanligt. Han är dessutom gräsänkling och det är faktiskt lite skönt att hans familj inte står i fokus. Istället får vi veta mer om hans nya kollega Marian Dahle som helt klart går honom på nerverna. Hon är precis lika envis som Isaksen själv och drar sig inte för att tänja på alla gränser för att nå dit hon vill.

Unni Lindell har skrivit en habil deckare i ordets mest positiva bemärkelse. En bra bok helt enkelt.