Vi har redan sagt hejdå

Vissa böcker stannar i minnet länge och Daniel Åberg har skrivit två sådana böcker. Debuten Dannyboy & kärleken berättade historien om en flykt, ett tänkt avslut, ett möte och en fantastisk natt. Att dessutom låta Alexander Bards stulna plånbok spela en avgörande roll gör att boken är svår att glömma.

Den nya romanen Vi har redan sagt hejdå kommer ut idag på Sockerförlaget och är ett ovanligt projekt där Åberg gjort allt själv. Skrivit såklart, de hoppas man ju att de flesta författare gör själva, men han har också gjort både redaktörens, formgivarens och marknadsavdelningens jobb. Det skulle därför vara lätt att vifta bort boken som ett obetydligt amatörprojekt, men gör inte det. Du missar nämligen något då.

Omslaget är fint, boken är dessutom ovanligt skön att läsa. Blankt omslag och lika blanka sidor ger en  läsupplevelse redan innan läsningen startat. När berättelsen börjar med kapitel 6 blir jag lätt förvirrad. Vad är det här för konstigt? Självklart har jag som vanligt varit lite för snabb och missat viktig information. ”Inledande anmärkning: För att höja graden av fiktion presenteras kapitlen inte alltid i kronlogisk ordning”. Ett riktigt roligt grepp som ger läsaren en chans att leta sig tillbaka till kronologin om man så önskar, men ger också författaren en chans att presentera ledtrådar i precis den ordning han önskar.

Där historien börjar är alltså vid kapitel 6 när Iris vandrar in i Filips liv. Filip som inte haft en flickvän på fem år, men däremot en hel del kärlekshistorien som tenderar att komma i skov. Upplagt för komplikationer alltså och Filips liv är inte sällan komplicerat. Med Iris förväntar han sig i första hand en alkoholfylld kväll och gärna en natt eller kanske fler tillsammans. Han väntar sig inte att få gå och fika och ätandes en biskvi få veta att flickan som han börjar bli förälskad i är gravid. Han förväntar sig inte heller att flickan trots detta inte kan försvinna ur hans huvud eller hjärta för den delen.

Kompisen Amanda är en trygg fristad bland alla möjliga och omöjliga kvinnor som Filip försöker jonglera, för att sedan alltid återkomma till Iris i tanken. Han har svårt att hantera situationen och klantar till det rejält. Det blir svårare än han tror att reparera. Trots att Filip på många sätt är en skitstövel är det omöjligt att tycka illa om honom. Han vill inte göra någon illa, men det blir inte alltid som han tänkt sig. Hans syn på kärlek och dejtande är snarare affärsmässig än känslosam: ”En dejt är en försäljningssituation, jag bjuder ut mig på marknaden och hoppas att den andra parten är intresserad av att köpa eller åtminstone för en kortare period leasa.”. Iris passa inte riktigt in i den här mallen och kanske är det därför hon är så svår att glömma. Någon gång måste man våga chansa och faktiskt engagera sig känslomässigt. Göra något mer än att leasa för en kort period. Filip försöker lära sig att våga och det är en spännande kamp att följa.

Vi har redan sagt hejdå är en bra bok om kärlek i en tid då allt redan finns att läsa om en person på nätet. Då ett sms eller snarare ett uteblivit sådant, kan göra att livet stannar upp. Lite irriterande är redovisningen av antal druckna enheter alkohol som återkommer lite väl ofta.  Något måste man få klaga på för i övrigt har jag nämligen inte mycket annat än positivt att säga. Jag tillhör visserligen snarare  de trötta och lite bittra småbarnsföräldrarna som desperat försöker överleva livets tristesströsklar än de coola singlarna som hinner med tre fester på en nyårsafton, men även jag har dansat hysteriskt till Animal Nitrate. Det är en bok om min generation och den tilltalar mig. Språket är riktigt bra, lite omständligt ibland, men alltid vackert och varierat. Jag tycker om att följa Filips ibland lite hopplösa liv, men precis som han tycker jag mest om den lite mystiska Iris. Klart han blir kär i henne, vem skulle inte bli det?

En fråga kommer att stanna i mitt huvud länge. Väljer vi den vi lever med eller handlar det bara om att den rätte dyker upp vid rätt tillfälle? Dök Iris upp vid fel tillfälle, eller var det kanske snarare Filip som inte lyckades pricka rätt? Eller var det kanske inte fel trots allt?