Inte som jag tänkt mig

Jag hade höga förväntningar på Stalins Kossor av Sofi Oksanen, en bok som ingår i Lyrans Jordenruntutmaning. Boken handlar om tre estniska kvinnor i tre generationer, mormor Sofia, mamma Katariina som tar sin familj till Finland där dottern Anna växer upp ivrigt förnekande sitt ursprung.

Hon är mager precis som esternas getter, Stalins kossor, och hon vill så förbli. Hon kontrollerar sin vikt och planerar in i minsta detalj vad hon ska äta och hur hon lättast ska kunna spy. Att börja med glass är bra, då glider maten ut lätt och smakar inte så illa. Ett annat bra tips är att äta en påse saltlakrits först så att man säkert kan se när det som finns i botten har kommit upp.

Jag förstår att mat blir en fixering för bulimiker, men jag har trots allt svårt att engagera mig i Annas öde. Det blir lite för mycket. Lite för konstaterande och lite för känslolöst. Kanske är det Oksanens sätt att kunna berätta om det svåra och det förbjudna. Ibland blixtrardet till och vi tillåts se en glimt av hennes själ, men oftast har jag svårt att bibehålla intresset.

Stalins kossor har hyllats i såväl press som bokbloggar, men jag förstår inte riktigt storheten.En intressant roman ur ett historiskt perspektiv med bra kvinnoskildringar, men den tar aldrig tag i mig. Visst beskrivs Annas kamp både mot sin kropp och sitt ursprung, men av någon anledning funkar det inte för mig. Jag gillar dock språket och Oksanen sätt att uttrycka sig. Möjligen kan en bok med annat tema tilltala mig mer. Tyvärr stannar min reaktion efter att ha läst debuten vid ett stillsamt jaha.