Veckans bloggtema hos Mymlan är Invandring och främlingsfientlighet.
Jag har alltid älskat att resa. Att uppleva andra kulturer och bli en del av en ny värld. Mina barn är lika fascinerade som jag över andra länder och kanske framför allt exotiska djur. Storebror drömmer om att åka till Australien och Asien. Lillebror vill helst till Afrika. Än så länge har de bara varit i Turkiet som inte riktigt är det Asien de drömmer om och även om öknen och kamelerna i Egypten lockar så är det safari som lockar ännu mer. En av favoritböckerna handlar om Moki som cyklar runt världen och lär sig roliga saker om olika länder. Jag har också alltid älskat att läsa. Genom läsningen utvecklas förmågan att leva sig in i andra människors liv och lära sig massor om hur det är att leva i andra länder.
Med en sådan inställning finns det inte plats för rasism eller främslingsfientlighet. Definitivt inte heller för främlingsrädsla, men möjligen för främlingsnyfikenhet. Att Yankho i Bolibompa kommer från Afrika är bara spännande och att Nassim har ett kul namn och en bror med ett ännu roligare namn är också spännande. De vet att det finns skillnader, men de har ännu inte börjat förstå att många människor inte bara ser skillnaden utan också gör skillnad på människor. De vet inte att det finns något som heter rasism eller främlingsfientlighet. De känner bara nyfikenhet och de vill jag att de ska fortsätta att göra.
Jag är fortfarande nyfiken. Det är nyfikenheten som driver mig i mitt jobb. I min klass finns elever från tre världsdelar och det är ett jäkla kacklande på en massa språk. Visst blir jag irriterad ibland och jag tycker då att de är riktigt pissjobbiga, men min ilska handlar aldrig om deras ursprung utan snarare om deras ålder. De är tonåringar och att undervisa tonåringar är inte alltid en dans på rosor.
Man kan inte resa och läsa och vara rasist. Man kan inte vara en empatisk person och samtidigt vara rasist. Det är en omöjlig ekvation. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd i förorterna och att alla invandrare är änglar. Alla svenskar är knappast änglar heller. Det handlar om individer, inte grupper. Att helt glömma främlingsnyfikenheten och bara fokusera på främlingsfientligeheten är inte bara sorgligt, det är farligt och omänskligt också.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Så fint du skriver det! Jag håller med dig om att böcker och resor bidrar till att öppna ens sinnen för andra människor och kulturer och det är ju definitivt något man vill ge sina barn – öppna sinnen!
Hej, jag måste bara kommentera att du skriva så bra, alltid huvudet på spiken om mycket som jag och säkert många med mig håller med om men inte skulle kunna formulera själv. En av mina stora rädslor är just att mitt barn ska bli trångsynt, att jag inte ska kunna lära honom se bortom de fördomar och den rasism som faktiskt finns i samhället. Att läsa, resa och kommunicera borde var tre bra hjälpmedel.
Tack Bea! Jag hoppas att våra ungar behåller sina åsikter även när de växer upp!
En brist som vi har hemma hos oss är att vi umgås med väldigt få från andra länder privat. Jag tror att det är allt för vanligt. Det finns de obligatoriska ingifta engelsmännen, men annars är det väldigt svenskt. På jobbet umgås jag med människor från jordens alla hörn, men jag måste verkligen bredda mitt privata umgänge. Har tänkt på att bli flyktingguide, men jag känner de flesta invandrare i vår lilla kommun så det hade blivit lite konstigt.
Ett mycket bra inlägg! Jag gillar oxå att resa och upptäcka andra länder. Men precis som du skriver kan man inte vara intresserad av andra kulturer och samtidigt vara rasist. Möjligen kanske man kan åka till Mallis för att bada om man är rasist, dit åker man nog inte för kulturens skull.
Möjligen Mallis! 🙂