En icke-nyhet

Att betyg inte är rättvisa är så självklart att jag inte ens kommenterat den sk. nyheten. Det är klart att det inte går att sätta objektiva och rättvisa betyg. Att gå så långt som att kalla betygssättning för ”något av ett lotteri” antyder dock att lärare inte har en aning om vad de sysslar med, men det är inte där problemet ligger. Så här skriver Skolverket.

Jag har skrivit inlägget om betygsinflation och konstaterar där att det finns en skillnad mellan hur insatta lärarna är i kursplanerna och målet där och de betyg de sätter. De obehöriga jag mött (vägrar att kalla dem lärare, sorry!) har inte sällan väldigt dålig koll på detta, vilket inte är överraskande då de inte har någon lärarutbildning. Obehörig personal är enligt mig ett problem. Björklund håller med om detta, men kan inte riktigt tala om ur problemet ska lösas:

”Utbildningsminister Jan Björklund tillstår att obehöriga lärare är en del av problemet. I gymnasieskolan saknar tre av tio lärare pedagogisk högskoleexamen.

– Naturligtvis är det en bidragande orsak och därför kommer vi i den nya skollagen, som vi lägger sluthanden vid, att skärpa kraven på betygssättning och även lärarbehörigheten.

Men vad det innebär konkret vill han inte utveckla. Frågan om endast behöriga lärare ska få sätta betyg kan han inte svara på.

– Det är en fråga vi tittar på. Det får vi se, säger Björklund.”

Ett annat är att ett högt betygsnitt på en skola ger status, något som med all säkerhet gör att enskilda lärare pressas till att sätta betyg som inte är korrekta. Är det kanske så att en bra lärare sätter höga betyg? Med jämna mellanrum dyker förslag upp som rent krasst bygger på att lärare som sätter höga betyg ska få högre lön. Att som jag arbeta på Individuella Programmet blir då inte direkt lukrativt.

Jag tror inte att fler nationella prov är nyckeln till en mer korrekt betygssättning då dessa prov bara kan mäta ytlig kunskap. En kunskap som alla behöver, men undervisningen får inte stanna där. Att rätta frågor som inte består av kryssalternativ objektivt är dessutom totalt omöjligt. Det finns nämligen inga lärarrobotar.

Så här skrev jag i ett tidigare inlägg om betyg:

”Nationella Provet är bara ett prov, det är självklart inte det enda som räknas. Lika lite som en elev som endast klarat NP kan få ett slutbetyg ska inte den som klarat mycket annat, men missat NP bli utan slutbetyg. Det är dock viktigt att fundera på vad som eventuellt brister i den egna undervisningen och betygssättningen om det finns markanta skillnader mellan resultataten på NP och elevernas slutbetyg.”

Så vad är lösningen? Andra mätmetoder än betyg skulle jag vilja säga. Det är lätt att mäta grundläggande faktakunskap. Varför inte låta den kunskapen ge G och nöja sig med det betygssteget? Då kanske vi kan fokusera mindre på betygen och mer på kunskap. Betygshets är knappast ett konstruktivt sätt att nå kunskap. Det måste finnas andra mätmetoder för att utvärdera våra elevers kunskaper.

Varför inte omdömen som kan struktureras nationellt? Kanske ger det mer arbete, men om lärare, elev och förälder har en god dialog kring elevens kunskapssyn under skoltiden via till exempel Digitala Utvecklingsplaner och utvecklingssamtal kan det räcka att detta omdöme ges då eleven byter skola, efter år 5, år 9 och till studenten. Jag vill satsa mer på dialog än på betyg. Kunskap kan inte sammanfattas i en siffra, hur gärna man än må önska det.

Men hur ska man då komma in på Universitetet? Intervjuer och intagningstester i kombination med uppnått betyg G i de ämnen som är relevanta för utbildningen är ett system värt att pröva. Och hur får man jobb? Jag tror att arbetsgivaren är mer intresserade av omdömen som beskriver vad eleven kan än några siffror eller bokstäver på ett papper.

Men blir det inte väldigt subjektivt? Definitivt, betygssättning är alltid subjektiv, omdömesskrivning likaså. Det är därför viktigt att läraryrket inte är ett ensamarbete. Om vi arbetar tillsammans i lärarlag ökar elevens chanser att få rättvisa omdömen. Ingen betygssättning borde få ske i ensamhet av en lärare. För att lärare ska hinna arbeta tillsammans och därmed sätta rättvisa betyg (så länge vi nu har det systemet) måste vi ges tid till för- och efterarbete, diskussioner kring betygssättning och kunskap, samt tid till planering av ämnesintegretade arbetsområden Allt för att eleverna ska lära sig mer och dessutom bedömas rättvist. Det rimmar illa med SKL:s förslag om ökad undervisningstid. Kunskap måste få kosta.

Läs vad ChristerMagister skriver här.

Och följ diskussionen på Flumpebloggen!