Jens Lapidus och Peter Bergting ligger bakom serieromanen Gängkrig 145 som handlar om ett krig som orsakas av en våldtäkt och livnärs av hedern. Våldsamt och hårdkokt, men lite väl ytligt för min smak. Nu ligger det i formatets natur och kanske är det så att det är serier som inte är något för mig. Den är dock snyggt tecknad, mörk och kal miljö och kantiga karaktärer. Tyvärr är de också rätt så platta och jag engageras inte av dem.
Polisen Martin som jagar gangsters med sin son i baksätet är mer irriterande än spännande att följa.Vi får också möta Mahmud som ska hämnas dem som våldtagit hans syster Jivan. Detta är inledning på ett riktigt blodigt gängkrig i den del av Stockholm som har postnummer 145. I Göteborg finns postnummergäng och ett (tidigare?) krig mellan 414 Majorna och 413 Linnéstaden så osannolikt är det definitivt inte. Det är nog snarare så att jag inte riktigt tillhör målgruppen. En elev har redan paxat mitt exemplar och han tycker förhoppningsvis om det bättre.
Gängkrig 145 är alltså inte min kopp te, men kanske din?
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Det jag retar mig på med boken – och jag erkänner villigt att jag inte läst den och inte har för avsikt att göra det eftersom den typen av våldsskildringar inte intresserar mig nå särskilt – är att jag itne såg NÅN journalist (hörde/läste) som frågade VARFÖR de båda herrarna gjort boken. Allt handlade om hur och vad och detaljer och ”gå upp klockan fem och plåta sveavägen i snö för att teckna av det” eller ”köpa små modellbilar av olika modeller för att få till dem helt rätt” (internet, hallå?) men ingen verkade vara intresserad av VARFÖR man vill berätta detta, vad det är man vill visa eller skildra eller problematisera (men det tror jag väl kanske i o f s inte) etc.
Jaja, jag tjatar. Men jag tycker att det är en intressant fråga. Jens och Peter, behöver vi detta? Vad ger er skildring som vi inte redan sett eller läst? Behövs det fler våldsskildringar och varför? Alltså, jag TROR att de kanske hade haft ett svar eller två, men det retar mig alltså att frågan inte ställs, och det inser jag ju är nån annans fel än deras.
(sorry för denna RANT, jag var tvungen…)
Behöver vi detta? Intressant fråga! Jag tyckte att Snabba Cash fyllde en funktion då det har blivit inkörsporten får många av mina elever till litterturens underbara värld som de dissar rätt rejält när de dyker upp på individuella programmet. Men Gängkrig 145 är bara platt och våldsam.
Ja, men det kan jag tänka mig. Deckare/thrillers/den typen av gangsterstories är väl bra lämpade som ”inkörsport till tyngre läsning”, kanske. Man kan ha sina egna smak- eller moraliska betänkligheter, tycker jag, men svälja dem och ändå förmedla boken till de där ”jag måste läsa en bok men jag har fan ingen lust”-killarna. Men detta, nä. Platt verkar vara ordet. Ska vi våga dra till med … onödigt? 🙂
Du skriver: ”Våldsamt och hårdkokt, men lite väl ytligt för min smak. Nu ligger det i formatets natur och kanske är det så att det är serier som inte är något för mig.”
Um… kan inte låta bli att undra varför vare sig våldsamhet, hårdkokthet eller kanske mest av allt ytlighet skulle vara något som ligger i seriemediets natur? Har inte läst Lapidus/Bergting, men kan inte låta bli att reagera på en ganska grovhuggen och kortsynt bedömning av seriemediet.
Du kanske skulle ta och läsa Neil Gaimans The Sandman, Art Spiegelmans Maus, Jeff Smiths Bone, Will Eisners A Contract with God eller To the Heart of the Storm, eller James A. Owens Starchild (för att nämna ett urval) och sedan återkomma om ytligheten som du anser ligger i mediets natur.
Jag tror att det kan vara så att mediet inte är något för mig, vilket inte hindrar mig från att rekommendera elever att läsa även Gängkrig 145. Jag hoppas dock att deras läsning inte stannar där.
Persepolis tycker jag är ett bra exempel på en grafisk roman som är allt annat än ytlig.
Tack för tipsen. Det är möjligt att jag ger mig tid att upptäcka genren lite mer.
Nu är ju inte serier en genre så mycket som ett medium, och de flesta (narrativa) genrer som används i litteratur och film finns även representerade där (i olika mån och mängd).
http://the-mad-swede.blogspot.com/2009/10/comics-medium-not-genre.html
Ja, jag vill bara fylla på vad några kommentarer redan börjat på med att påpeka Tintins förträfflighet. Tintin tycker jag är långt ifrån ytligt och med detta vill jag bara ställa mig på samma sida som de som menar att serier kan vara mer komplexa än vad Gängkrig kanske uppvisar.
Nu är jag ingen Tintin älskare heller, men ytliga är de inte det håller jag med om.