Om nu inte Björklunds lösning på problemet med hur olika flickor och pojkar presterar i skolan skulle fungera, måste vi kanske tänka lite annorlunda. Eller förresten, jag tar bort kanske, för att bara säga till killarna att skärpa sig och låta tjejerna slita i tysthet lär inte hjälpa någon. Det förstår alla (hoppas jag) som arbetar i skolan, men inte den man som ska representera skolan i regeringen.
Nu var det inte meningen att detta skulle bli ännu ett inlägg som raljerar över Björklund (även om det sista inlägget av det slaget inte har skrivits) utan en fundering kring tjejerna som börjat kallas prestationsprinsessor. I Aftonbladet skriver Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren om dessa prinsessor och menar att epitetet är nedlåtande. Jag kan hålla med om att benämningen antyder att flickorna skulle vara ömtåliga och att omgivningen ha ett behov att förminska dem för att de inte ska ta för stor plats.
Flickor måste få ta plats, men inte bara när de är duktiga, vilket artikelförfattarna också påpekar. Jag har sett allt för många flickor som i sin strävan efter att vara duktiga och mer än duktiga i det närmaste knäcker sig själva. Att bara få beröm när man är duktig är inte bättre än att som kille få beröm när man inte är det.
”Diagnos: Duktig. Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig” är en bok som artikelförfattarna skrivit. En mycket läsvärd sådan, som det tyvärr verkar vara omöjligt att få tag på.
De duktiga flickorna ska inte ”tagga ner” men de måste få hjälp att välja smart och att prioritera. Ingen mår bättre av att de duktiga flickorna bränner ut sig fullständigt. De är bra även utan att prestera MVG på minsta lilla uppgift i skolan, det de behöver lära sig är att basunera ut sin förträfflighet. Att synas och höras istället för att vara duktiga i tysthet.
Där har vuxenvärlden definitivt ett stort ansvar. Vi måste dessutom tillåta även prestationsprinsessorna att glida lite.
Bloggregel nummer ett är att man måste bestämma ett ämne att skriva om. Att nischa sig. Det funkar inte för mig utan det blir en salig blandning inlägg om böcker, lärarjobbet, jämställdhet, familjeliv och aktuella saker. Håll tillgodo!
Lilla O 
Kanske är det viktigaste att trivas med sig själv och det man gör. Behöver man prestera handlar det ofta om att man behöver känna sig bättre än andra. Det har sagts att prestationsprinssessorna behöver få mer cred och uppmärksamhet. Är tanken att de ska få mer cred och uppmärksamhet än de tjejer som inte presterar lika bra? Då spär man förmodligen på problemet snarare än att lösa det.
Jag tycker nog att det viktigaste är att arbeta med självförtroende och självkänsla för alla elever oavsett kön. Mer cred behöver de dock ha de här prestationsprinsessorna som inte sällan verkar i det tysta. Det måste bli fint att lyckas med studierna samtidigt som dessa ungdomar också måste få beröm även då de inte presterar.
Men varför är det just i skolan de ska tagga ner? Att amn får MVG på sina uppgifter är väl ändå värt mera än att vara alla till lags och se snygg ut – DET är något de måste lära sig.
Poäng! Att vara alla till lags och se snygga ut är definitivt inget någon ska träna på. Jag tycker definitivt att alla ska kämpa hårt för att nå högsta möjliga betyg, men lite mer plats kan de duktiga tjejerna helt klart få lov att ta.
Pingback: Den unga generationens intellektuella förfall « www.SimonsBlogg.se